Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två ungherrar från Verona. V, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kan ge tillfyllest bot för livad jag brutit,
Så tag den mot; min synd var icke större,
Än nu min smärta är.
Val. Jag är försonad
Och tror dig än en gång igen om godt;
Den ångren ej försonar, bör förskjutas
Af jord och himmel; båda blidkas ömt,
Och snart den ångerfulles brott är glömdt.
På det att du må se min vänskaps höjd,
Jag afstår Silvia och är förnöjd.
Jul. Jag arma flicka! (Hon svimmar).
Prot. Se! – Hvad felas gossen?
Val. Nå pojke! Hvad står på? Hvad kommer åt dig?
Se upp!
Jul. Signor, min herre har befallt mig
Att ge åt fröken Silvia denna ring,
Som jag har glömt att riktigt lemna fram.
Prot. Hvar är den ringen?
Jul. Här.
Prot. Ha! Låt mig se;
Det är ju samma ring, som Julia fick.
Jul. Förlåt mig, herre; det ett misstag var;
Här är den ring, som Silvia skulle ha.
(Visar en annan ring).
Prot. Hur fick du den? Jag gaf den, då jag reste,
Åt Julia.
Jul. Och Julia åt mig?
Och Julia har sjelf den burit hit.
Prot. Hvad! Julia?
Jul. Ja, skåda henne här,
Som varit dina eders föremål
Och gömt dem alla djupt uti sitt hjerta,
Hvars rötter du har uppryckt med din mened.
Blygs, Proteus, för denna drägt och rodna
För dessa plagg, som ej en qvinna anstå,
Så framt det är en skam att sig förkläda
Af idel kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
