Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richard den andre. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gaunt.
O, spar mig ej, min broder Edvards son,
För det jag var hans faders, Edvards, son!
Det blodet re’n du, lik en pelikan,
Har tappat ut och rusat dig dermed.
Min broder Gloster, ädla, rena själen,
Den himlen fröjde bland de sälla själar,
Är oss en föresyn, ett giltigt vittne
Att du ej räds att spilla Edvards blod!
Så sluta med min sjukdom ett förbund;
Din hårdhet vare tidens krökta lia,[1]
Som mejar en för länge vissnad blomma.
Lef i din skymf; ej slockne den med dig! –
En gång dig plåge dessa ord från mig! –
Till sängs! Till grafven se’n må ni mig bära. –
Den lefva må som kärlek har och ära!
(Utbäres).
Och de må dö som pust och krämpor bära;
Du hade båda, båda graf beskära.
Ers majestät, tillskrif hans ålderdoms
Och sjukdoms vresighet de hårda orden;
Han älskar er, vid Gud, er håller kär,
Som Henrik Hereford, om han vore här.
Rätt sagdt! Som Hereford! Jag ock älskar så,
Och dervid också det förblifva må.
Min furste, Gaunt förmäler er sin helsning.
Hvad säger han?
Nu har han talat ut;
Hans tunga är ett stränglöst instrument;
Ord, lif och allt är nu förbi för honom.
Ack, lide York härnäst en slik förlust!
Arm döden är, men slutar qval och pust.
Fullmoget faller först. Han från oss går;
Hans vandring slutat, vår oss förestår.
Nog härom. – Nu till kriget uti Irland:
Vi måste qväsa de tjurskallarna
Som lefva ormar likt der utom dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
