Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik den fjerde. Sednare delen. I, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den som blott fruktar hvad han ej vill veta
I andras ögon läsa kan med instinkt,
Att hvad han fruktat skett. – Nej, tala, Morton,
Förtälj din grefve, att hans aning ljuger;
Jag vill det taga som en ljuflig skymf,
Dig göra rik för det du så mig kränkt.
Mylord, ni är för stor att tvista med;
Er aning är för sann, för viss er fruktan.
Trots detta, säg dock ej, att Percy stupat.
En sällsam bikt jag läser i ditt öga;
Du skakar hufvudet, du räds, du skyr
Att tala sanning. Är han död, så säg;
Den mun ej syndar, som hans död förkunnar.
Synd öfvar den som ljuger på den döde,
Ej den som säger, att en död ej lefver. –
Dock, första bringaren af olycksbud
En tacklös syssla sköter, och hans tunga
Doft lommar efter liksom sorgeklockan,
Som ringde efter hädanfaren vän.[1]
Mylord, jag kan ej tro, er son är död.
Det gör mig ondt, att jag skall tvinga er
Att tro hvad jag till himlen önskade
Mig aldrig hafva sett; men detta öga
Såg honom blodig, matt och flämtande
Svagt återgälda hugg åt Henrik Monmouth,
Hvars snabba vredesmod till marken slog
Den aldrig skrämda Percy, så att han
Med lifvet aldrig mer sprang upp igen.
Kort sagdt, hans död – hvars tappra själ göt eld
Uti den sämsta bondlurk i hans läger –
Tog, knappt förkunnad, eld och hetta bort
Ifrån det bästa mannamod i hären,
Ty hans metall stålsatte hans parti
Och, när den veknat, sönko allesamman
Hopvikna som ett bly så tungt och slött.
Och som det ting, som i sig sjelf är tungt,
Med största snabbhet flyger när det tvingas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
