Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik den åttonde. IV, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sig ädelt i sin skönhets glans för folket.
Tro mig, hon är den fagraste bland qvinnor
Som legat i en makes famn; då folket
Fick henne riktigt se, så blef ett buller
Som när i tåg och tackel stormen susar
Gällt och fulltonigt; hattar, öfverrockar,
Ja vestar svingades; om näsorna
Ej sutit fast, de hade strukit med.
En sådan fröjd jag aldrig skådat; qvinnor,
Som gingo uti sista veckan, trängdes
Högmagade liksom murbräckor fram
Och bröto sig en väg igenom trängseln.
Ej någon enda man der kunde säga:
"Det är min hustru;" allt var sammanväfdt
Uti ett enda stycke.
Vidare.
Då steg hon upp och gick så sedesamt
Till altaret, knäböjde och mot himlen
Slog helgonlik de sköna ögon upp
Och bad andäktigt; steg så upp igen
Och böjde sig för folket. Mellertid
Af erkebiskopen af Canterbury
Åt henne kunglighetens äretecken,
Den helga oljan, konung Edvards krona,
Fridsdufvan, spiran och de öfriga
Rikets insignier; när det var gjordt,
Så stämdes upp enhälligt ett Te Deum
Åtföljdt af rikets valdaste musik.
Derpå med samma pomp och ståt hon gick
Till York-place åter, der nu taffel hålles.
Säg icke York-place mer, det är förbi;
Det namnet föll, när kardinalen föll:
Det heter Whitehall nu och hör till kungen.
Det vet jag, men det gamla namnet sitter
Än qvar på tungan.
Tvenne biskopar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
