Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Så tuktas en argbigga. III, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Är utsatt till i dag, Lucentio,
Och ännu hörs ej någon brudgum af;
Hvad skall väl folket säga? Hvilken smälek
Att ingen brudgum ha, då prosten väntar
Och färdig står att börja vigsel-akten.
Hvad säger ni om denna skam för oss?
Nej, min är skammen; tvungen är jag ju
Att ge min hand, emot mitt hjertas tycke,
Åt sådan plump och nyckfull grobian,
Som friar fort, men gifter sig i mak.
Jag sad’ ju, att han var en kollrig narr,
Hvars bittra hån var gömdt i grofva seder.
Af håg att anses för en munter karl
Han friar nog till tusen, låter lysa,
Utsätter bröllopsdag och bjuder gäster,
Men tänker aldrig brudgum bli åt bruden.
Nu säger man väl om den stackars Karin:
"Der går den tokiga Petruchios hustru,
Om blott han täckes gifta sig med henne."
Baptista och Cathrina, trösta er;
Petruchio mcnar väl, så sant jag lefver,
Hvadhelst ock hindrat honom från att komma.
Fast han är tvär, han är dock ganska klok;
Fast han är lustig, är han likväl ärlig.
Ack, att jag aldrig hade skådat honom!
Gå, barn, din gråt ej väcker bannor nu,
En sådan skymf ett helgon kunde kränka;
Och du som är så häftig till på köpet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
