Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Så tuktas en argbigga. V, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att börja krig när frid de borde tigga,
Samt söka herrskarmakt och öfvertag
Der ödmjuk kärlek borde vara lag.
Hvi är vår kropp så vek och späd och fin,
Så kraftlös uti verldens bråk och möda,
Om icke derför att ett stilla sinne
Skall bo uti den sköna hyddan inne?
Se så, ni trotsiga men svaga maskar,
Min hug har varit lika styf som er,
Mitt hjerta lika stort, men skälet större
Att möta gräl med gräl och trots med trots;
Nu ser jag, att vår lans är blott ett strö,
Samt vi som strån eländiga och svaga;
När mest vi yfvas, tarfva vi vår aga.
Det hjelper ej; stäm ned ert djerfva hot,
Lägg banden ned för edra herrars fot;
Min hand är färdig, om min man behagar,
Jag lyda vill i alla mina dagar.
Det var en hustru! Kyss mig, Karin lilla.
Din sak, min gubbe, gjorde du ej illa.
Det låter bra, när barnen äro snälla.
Men styggt, när qvinnor vilja slå och smälla.
Till sängs, min Karin! Trenne äkta män
Man skådar här, men två ha sitt igen.
(Till Lucentio). Jag rår, fast du det blanka målet[1] hann; –
God natt, god’ herrar, det var jag som vann.
Argbiggan har du tuktat bra; se så!
Ett under, att så bra det kunnat gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
