Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titus Andronicus. V, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förskingrad utaf storm och vild orkan,
O, låt mig lära er att knyta hop
Det spridda kornet till en enda kärfve,
De bräckta benen till en enda kropp,
På det att Roma ej sig sjelf må dräpa
Samt – hon som hyllas utaf hundra kungar –
Helt skamligt bära hand uppå sig sjelf
Liksom en usel och förtviflad slaf.
Men om min ålders snöbetäckta skrynkor,
Som vördigt om bepröfvad klokhet vittna,
Ej locka er att tyss till mig, så tala,
Du Romas dyra vän, liksom vår stamfar[1]
Då han förtäljde med högtidlig tunga
För kärlekssjuka Didos sorgsna öra
Historien om den vådelds-lysta natten,
Då sluga Greker togo Priams Troja;
Säg, hvilken Sinon[2] har vårt öra svikit,
Och hvilken skaffat hit det dödens verktyg,
Som ger vårt Roma borgarkrigets sår?
Mitt bröst är icke gjordt af stål och kisel,
Jag kan ej yppa all min bittra sorg
Förutan tårar, som min talan dränka
Och bryta stämmans kraft, på samma gång
Då den som aldramest er borde röra
Till kärleksrikt medlidande med oss. –
Här är en krigarhöfding, han må tala
Och edra hjertan gråta vid hans tal.
Luc. J ädle herrar, veten, att det var
De bofvarna Demetrius och Chiron
Som dräpte kejsarns broder Bassianus;
De kränkte ock Lavinia, vår syster.
För deras brott halshöggos våra bröder,
Utskämdes Titus och blef lömskt bedragen
Uppå den tappra hand, som stridt för Rom
Och lagt dess fiender i grafven ned.
Sist blef jag sjelf med onåd landsförvisad,
Ur staden stängd och bortkörd gråtande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
