Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vinter-saga. III, 2 - En vinter-saga. III, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att jag har felat. Ack, jag röjt för mycket
Min qvinnohäftighet! Hans ädla hjerta
Djupt upprördt är. – Man bör ej sörja öfver
Hvad icke hjelpas kan; ack, var ej sorgsen
Åt hvad jag sagt, jag ber! Nej, snarare
Låt straffa mig, för det jag påmint er
Om det som borde glömmas. Gode konung,
Förlåt en dårlig qvinna, nådig herre,
Den kärlek som jag hyste för er drottning –
Ack, lika dårlig än! – Jag skall ej mer
Om henne tala eller edra barn,
Ej föra er min egen man till minnes,
Som ock förlorad är. Haf tålamod,
Jag tiger still.
Leont. Nej, du har talat väl
Och rena sanningen; den hör jag heldre,
Än jag af dig beklagas. För mig nu
Till drottningens och lilla prinsens lik:
En graf skall hysa båda. Der skall läsas
Hvad som har vållat deras död, och det
Oss till en evig skam. En gång om dagen
Jag deras grift besöker; tårefloder
Der skola bli min tröst. Så länge som
Min kropp uthärdar sådant, lofvar jag
Att dageligen öfva denna plägsed;
Kom, för mig nu till dessa sorgers hem.
Ant. Du är då säker på att vi ha landat
Vid Böhmens öknar?
Mat. Ja, men räds, min herre,
Att stunden ej är lycklig; himlen mulnar
Och hotar med orkan. Uppriktigt sagdt –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
