Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macbeth. I, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och kastar bort det käraste han äger
Liksom en småsak.
Dunc. Ej det fins en konst
Att läsa själens art i anletsdragen;
Han var en riddersman, på hvilken jag
Min hela tillit byggde. – Ädle frände[1],
(Macbeth, Banquo, Rosse och Angus uppträda).
I detta ögonblick min otacks synd
Låg tung på mig. Ditt försprång är så stort,
Att ej den snabbaste belönings-vinge
Dig hinner fatt. Om du förtjenat mindre!
Då kunde jag tacksägelser och lön
Afväga jemt. I mig din skuldnär se,
Du mer förtjent än allt hvad jag kan ge.
Macb. Den tjenst och pligt, som jag är skyldig, lönar
Sjelf sin utöfning. Er, min kung, det egnar
Att taga mot vår tjenst och tro; de äro
Er throns och kronas tjenare och barn,
Och göra blott sin pligt när allt de göra
Er till behag och heder.
Dunc. Var välkommen!
Jag har begynt plantera dig och skall
Ock föra dig i blomma. – Ädle Banquo,
Ej din förtjenst är mindre, skall ej heller
Bli hyllad mindre. Kom uti min famn,
Kom till mitt hjerta.
Banq. Får jag växa der,
Blir skörden er.
Dunc. Min rikeliga glädje,
Yr af sitt öfvermått, ett gömsle söker
I sorgens tårar. – Söner, fränder, thaner
Och J som thronen närmast stån, förnimmen:
Vid Malcolm, vår förstfödde son, vi fästa
Vårt rikes arf. Vi nämna honom här
Till prins af Cumberland, men hedren skall
Ej kläda honom ensam oåtföljd;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
