Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romeo och Julia. IV, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om ni behagar, låt mig nu bli ensam,
Och låt hos er min amma sitta uppe,
Ty säkert har ni alla händer fulla
Med bråk och med bestyr.
God natt! Gå nu
Till sängs och hvila; du behöfver det.
Farväl! – Gud vet när vi härnäst få råkas.
En kall förfäran genombäfvar mig
Och isar lifvets glöd i mina ådror.
Jag ropar dem tillbaka, mig till tröst.
Hör, amma! – Nej, hvad har hon här att göra?
Mitt sorgespel jag måste spela ensam.
Kom, sömndryck!
Men, tänk om ej den gjorde verkan alls?
Skall jag med våld då blifva grefvens brud?
Nej, denna skall det hindra. – Ligg du der! –
(Hon lägger en dolk bredvid sig).
Men tänk om gift det vore, listigt blandadt
Af munken för att rödja mig ur vägen,
På det att ej han måtte stå till ansvar
För det han vigt mig förr med Romeo?
Jag fruktar det; – men nej, det är ej möjligt;
Han städse som en helig man var spord;
Jag vill ej sådan brottslig tanke hysa. –
Men tänk, då jag är graflagd, om jag skulle
Uppvakna förr än Romeo har kommit
Att mig befria? – Hvilken gruflig tanke!
Skall jag ej qväfvas då i detta hvalf,
Hvars ruttna svalg en helsans flägt ej andas,
Och dö derinne förr’n min älskling kommer? –
Och, lefver jag, o, kan det icke hända
Att denna hemska bild af död och natt,
Att ställets fasor – detta gamla hvalf, [1]
Der sedan hundratal af år man samkat
Förfädrens ben, och der en blodig Tybalt,
Begrafven nyss, förmultnar i sin svepning;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
