Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello. I, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som, kär uti sin egen slafnatur,
Dras med sin verld – bra lik sin herres åsna –
För fodret blott, och blir till slut kasserad.
Tvi sådant ärligt kräk! Men andra finnas,
Som, prydda med en ödmjuk min och hållning,
Behålla sina hjertan för sig sjelfva,
Betjena blott med sken-tjenst sina herrar,
Må väl hos dem och, när sin pung de späckat,
Sig sjelfva hylla. Sådant folk har vett,
Och sådan en bekänner jag mig vara.
Ty vet, min vän,
Det är så visst som att ni är Rodrigo
Att, vore jag Othello, ville jag
Ej vara Jago. Då jag tjenar honom,
Jag tjenar blott mig sjelf; det vete Gud,
Ej utaf kärlek och pligtskyldighet,
Men blott för syns skull, för min egen fördel.
Ty när som bäst [1] mitt yttre skick förråder
Mitt hjertas art och verkliga gestalt
I komplimenter, kan jag straxt derefter
Mitt hjerta bära på min rock-ärm, utsatt
För kajors hugg. Jag är ej den jag är.
Hvad herrlig lycka får ej denna tjockläpp,
Om han kan henne få.
Väck flickans far,
Sätt efter honom, giftbemäng hans njutning,
Skrik saken ut, uppreta hennes fränder,
Låt, om han också dväljs uti ett eden,
Ej flugbett saknas. Är hans glädje glädje,
Gjut likväl så pass stor förtret deri,
Att den förlorar af sin färg en smula.
Här bor den gamle; jag vill ropa högt.
Skrik med så ängslig ton och gräsligt tjut
Som när helt oförmodadt, nattetid,
Eldsvåda spörjs uti en folkrik stad.
Hollah, Brabantio! Hej, signor Brabantio!
Vak upp, Brabantio! Tjufvar, tjufvar, tjufvar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
