Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello. I, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad det var synd om er, hvad det var synd!"
Hon önskade att aldrig hon det hört,
Men önskade likväl att himlen hade
Till sådan hjelte skapat äfven henne. [1]
Hon tackade och bad att, om jag hade
En vän, som henne älskade, jag då
Blott skulle lära honom så berätta;
Då fick han ja. Jag följde denna vink
Och friade. För mina olycksöden
Blef jag af henne älskad; hon af mig,
För det att hon så varmt tog del i dem.
Det är den enda trolldom som jag öfvat;
Här kommer hon och må nu vittna sjelf.
Den sagan vore väl i stånd att vinna
Min dotter ock. – Min vän Brabantio,
Svälj nu så godt ni kan den här förtreten;
Man slåss ju heldre med en bruten klinga,
Än blotta handen.
Hör nu henne sjelf;
Erkänner hon att hon till hälften friat,
Ve öfver mig, om jag med bittert klander
Nu skymfar honom! – Kom nu hit, min fröken;
Hvem här i denna hedervärda samling
Bör du väl lyda mest?
Min ädla far,
Jag märker, att min lydnad här är delad;
Jag er att tacka har för lif och bildning,
Och både lif och bildning lära mig
Att vörda er. Ni är min lydnads herre,
Ty jag är dotter. Men här står min man;
Så mycken lydnad som min mor er viste
Då hon er föredrog framför sin far,
Så mycken påstår jag mig böra egna
Åt Mohren här, som är min man och herre.
Gud vare med dig då! Jag har talt ut. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
