Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello. III, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oth.
Och du säger det? –
När ni fick ja, bedrog hon ju sin far,
Och när hon tycktes darra för er blick,
Hon älskade den mest.
Det gjorde hon.
Nå väl, nu ser ni:
Den som så ung sig kunde så förställa,
Att fadren blef stockblind – han trodde ju,
Att det var trolldom; – men nu gör jag orätt,
Jag ber er ödmjukt om förlåtelse
För det att jag för mycket älskar er.
Jag evigt dig förbunden blir.
Jag ser,
Att ni af detta något modfälld blifvit.
Ej alls, ej alls!
Ack jo, jag räds derför!
Jag hoppas ni betänker att jag talar
Af vänskap blott! – Men ni är upprörd dock;
Jag måste bedja er att icke gifva
En större vidd och sträckning åt mitt tal,
Än till förmodan.
Nej.
Om det ni gör,
Kan hvad jag sagt till fula saker leda,
Dem jag ej tänkt på. Cassio är min vän –
Ack, ni är upprörd!
Åh nej; icke stort. –
Jag tror likväl, att hon mig trogen är.
Hon lefve så, ni tänke så för evigt!
Och likväl, om naturen så förvillad –
Ja, det är knuten, det! Som till exempel –
Det tar jag mig nu friheten att säga –
Ge nej åt mången annan friare
Af samma rang, klimat och ansigts-färg,
Allt saker som naturen sträfvar efter:
Fy, sådant smakar utaf otäck lusta,
Förvillade begär och onatur! –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
