Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sid. 95. Dröj, gode herrar! Dessa ord sägas till
Gratiano och Lodovico, som vilja följa med Cassios
bår. Det är Jagos afsigt att göra Bianca misstänkt.
Sid. 96. Släck ljuset ut, och se’n – släck ljuset
ut. Efter Warburtons interpunktion. Slutet af
versen har afseende på Desdemonas lif, som liknas
vid ett ljus.
Sid. 98. Mitt hjerta du förstenar. Efter läsarten:
thou dost stone my heart.
Sid. 104. Fins ingen vigg i himlen m. m. Meningen är:
"Brukas himmelens thordön blott till att göra buller
med? Fins ingen vigg, som, fastän åskan icke går,
kan slå ned på en sådan niding som Jago!"
– Klingan är spansk. De spanska klingorna, i synnerhet
Bilbao-klingorna, voro utmärkta för sin hårdhet och
spänstighet.
Sid. 105. Hans fötter ser jag på. Othello ser
på Jagos fötter, för att upptäcka om de äro
häst-hofvar. Djefvulen troddes hafva hästhofvar i
stället för fötter.
Sid. 106. Det är det bästa du kan göra. Dessa Othellos
ord hafva icke afseende på Gratianos tal om pinbänken,
utan på Jagos: "Jag öppnar icke munnen hädanefter."
Sid. 107. Liksom den usla juden. Dessa ord lära,
enligt Steevens, hafva afseende på berättelsen om en
jude i Venedig, som kastade en dyrbar perla i hafvet,
då Venedigs nobili ej ville betala den så dyrt som
han fordrade.
1826 utkom Othello, Mohren i Venedig, sorgespel
af Shakspeare. Öfversatt och lämpadt för svenska
skådeplatsen af Karl August Nicander. Det är genom
denna bearbetning, som svenska allmänheten gjort sin
första bekantskap med Othello.
Att ett arbete af en så utmärkt skald som Nicander ej
skulle sakna ett vackert och vårdadt språk samt ledig
versifikation, var naturligt. Men de förändringar
och förkortningar, som han vidtog med sitt original,
voro betänkeliga. Flera personer utelemnades,
ungefär tio scener uteslötos, dialogen sammandrogs
till ett mycket mindre omfång, än den i originalet
har, Shakspeare’s kraftiga stil mildrades, och de i
originalet förekommande prosaiska styckena öfversattes
på vers. Jmfr recensionen i elfte häftet af Svea,
sid. 84 och följande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
