Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julius Cæsar. I, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad är det, som du vill mig anförtro?
Gäller det statens bästa, sätt då äran
För ena ögat, döden för det andra,
Och jag skall se med lugn på båda två:
Må gudarna så visst mig älska, som
Jag älskar äran mer, än fruktar döden!
Cass. Jag vet att denna dygd uti dig bor,
Så visst som jag ditt yttre känner, Brutus.
Nåväl, det är om äran som jag talar.
Jag kan ej säga huru du och andra
Bedöma detta lifvet; jag, för min del,
Vill heldre icke vara till, än lefva
I skräck för en, som menska är som jag.
Fri är jag född som Cæsar, så är du;
Vi närdes båda likså väl, och båda
Fördra vi vinterns köld så väl som han.
En gång – det var en stormig, kulen dag,
När Tibern retad slog mot sina stränder –
Sad’ Cæsar till mig: "djerfs du, Cassius[1], nu
Hoppa med mig uti den vreda floden
Och simma till den udden der?" – I blinken,
Klädd som jag var, jag störtade mig i,
Bad honom följa mig, som ock han gjorde.
Vildt forsen röt; vi knuffade den dugtigt
Med starka senor, vräkte den åt sidan
Och dämde den med bröst af trotsighet.
Men förr’n vi hunno den bestämda udden,
Skrek Cæsar: "hjelp mig, Cassius, jag sjunker!"
Och jag, Aeneas lik, vår store stamfar,
När han ur Trojas brand uppå sin skuldra
Den åldrige Anchises bar – så bar jag
Ur Tiberns vågor upp den matta Cæsar.
Och denne man är nu en gud, och Cassius
Ett ömkligt kräk, som nödgas kröka ryggen,
När Cæsar vårdslöst blott åt honom nickar!
Han hade frossan, när han var i Spanien,
Och jag såg nog, när brytningen kom på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
