Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Sardanapal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag hälsar den man, i hvilken jag väntar att
finna det högsta mänskliga, — sade Hans Alienus.
— Jag vördade dig redan i min barndoms dag.
Sardanapal nickade samt fattade hans händer.
Vid hans rörelser klingade små silfverklockor, som
här och hvar fästats vid dräkten.
— Låt oss pröfva hvarann, — svarade han.
När han talade, sköt den undre tandraden
framom den öfre, och hans mun drog sig med
svängda mungipor långt upp i kinden. Hanskvicka
och spelande ansikte växlade utseende vid hvart
ord, och de sminkfyllda små skrynkorna vid ögat
fördubblades eller glattades ut allt efter som han
talade.
De inträdde hand i hand i ett rum, som var
så långt och smalt, att det kunde kallas en gång.
Utefter båda väggarna, hvilka voro öfverlastade
med otillbörliga bilder och med skrift i kiltext,
gingo stenbänkar belagda med randiga dynor.
Sardanapal räckte Hans Alienus en slända med
purpur och ull samt fattade själf en annan. Där-
efter satte sig den allsmäktige härskaren sida vid
sida med sin gäst, och medan de spunno fortsatte
de sitt samspråk.
Vid dörren stodo två orörliga fläkterskor, som
fått gulhvit hudfärg af ett instängdt lif.
IOt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
