Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Sardanapals bål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tomma taflan, men hans blick träffade inne i röken
ännu en gång den döda flickans fot.
— O, Sardanapal ! —• mumlade han. — Du
kunde icke bära dig själf. Din förtärda kropp
var luckan i din skönhetslära. I det andra var
den sann.
De ropande kvinnorna trängdes kring honom
på gården, medan stockhusets brand upplyste natt-
himmeln och hela staden. Tuklat-Nirgal. som banat
sig fram öfver de afhakade portarna, drog honom
med sig till en afröjd bår, hvilken några unga
babylonskor just stodo i begrepp att lyfta på sina
axlar.
— Sardanapal har fallit, — sade han. — Din
egen ungdom står på bålet, och de svala fläktarna
från gubbålderns öken blåsa redan i ditt hår.
Hans Alienus steg upp på båren och bars ur
den brinnande borgen, följd af alla de evnuker,
ynglingar och kvinnor, som räddat sig ur lågorna.
De kostbarheter, hvilka de hunno att medtaga,
buro de på hufvudet, och sjungande svängde de
sina skramlor. På natthimmeln kunde icke röken
skiljas från regnmolnen och icke gnistorna från
stjärnorna, och genom de öde kvarteren, hvilkas
befolkning redan flytt med sina åsnor och sitt hus-
geråd, fortplantades ekot. Flockar af höns med
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
