Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vingpennan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f-
han till sin förvåning skuggor, som rörde sig öfver
buskarna på väggen, och i detsamma började kloc-
kan ringa. När han kom fram, fann han, att det
var Solborgens väktare, gossarne från julnatten,
som trängdes om att draga i repet, och den yngste
parfveln, hvilken icke räckte upp, och som fort-
farande hade små outvecklade vinglappar på skul-
drorna, stod bredbent och missbelåten med fram-
skjuten underläpp.
— God afton, småttingar, — sade Hans Ali-
enus nickande. — Jag känner nog igen er och
undrar inte på, att ni vakta öfver hvilan. Men
om jag nu gång efter annan kommer och berättar
att jag råkat er, skall till sist ingen tro mig, om
ni inte kunna gifva mig något, som jag kan visa
och säga: det här har jag fått af Solborgens väktare.
Då ryckte den äldste gossen, medan de andra
ringde i vällingsklockan, en fjäder ur sin högra
vinge och gaf honom den.
— Tack, — sade han och klappade gossens
hufvud samt gick åter upp till rummen, granskande
vingpennan, som var helt och hållet hvit, men hade
små silfverglänsande prickar på fanet, så att den
påminde om en grann insektsvinge. Han visade
den för fadern och farbror Didrik, och för att
folket och alla, som kommo på besök, skulle kunna
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
