Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1930 - Drottämnet. En uppsvensk berättelse från senare hälften av 900-talet, av Fredrik Nycander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JANUARI MÅNAD
47
ben i svalgången. Bägge
manfloc-karne undrade, bur detta vassa
ordskifte skulle avlöpa.
Till sist ropade norrmannen :
— Då du ©j med godo giver mig
svennen, tager jag honom med
våld!
Han drog svärdet, sammalunda
gjorde hela hang följe.
Men ’bondens män läto ock sina
eggjärn flyga ur skidorna. Själv
log han blott och genmälte den
hetsige hotaren:
— Ingalunda fruktar jag dig.
Helt visst har du ej räknat mina
huskarlar.
Snabbt flög hövdingens blick
över den täta mängden av
gårdsmän, och fann han deras antal en
halv gång till så stort som sina
egna kämpars. Obeslutsamt teg han.
Näven kramade mellankavlen.
Dyster satt han i sadeln, mål för allas
stirrande blickar.
— Medan du betänker dig,
tappre hövding, vill jag visa dig det
byte du så livligt åstundar.
Gubben gick in på löftet,
återkom med Astrid, som ledde Olof
vid handen. Även Torolf
medföljde.
Bonden pekade på barnet, som
strålande betraktade härhoparne.
— Här är svennen. Tag honom
nu!
Maktlöst ursinnig sade den håna-
de icke ett ord. Men Astrid talade,
stående vid den snidade träpelaren:
— Hövding, rid åter till
drottning Gunhild! Säg henne, att du
skådat Olof Tryggveson! Då skall
hon förstå, hur väl ditt ärende
lyk-tats!
Några ögonblick förflöto.
Spörjande sågo de främmande
härmännen på sin anförare. Plötsligt stack
lian svärdet i s.kidan, svängde om
hästen och red, följd av sin mulna
skara, som också skidat sina
klingor, åt samma håll, varifrån han
kommit. Långsamt trampade hovar
och sulor vägen till Uppsala, där
föga stor gärning var att mäla för
drotten. I fjärran hägrade för
hövdingen drottning Gunhilds vrede.
Men Håkan den gamle skrattade
i långskägget och tillropade sitt
husfolk att avväpna sig.
Olof Tryggveson var räddad,
ömt slöt Astrid honom till sitt
bröst.
I solen stodo moder och son. Från
tunet steg doften av tinande mull,
spirande gräs. Lärkor kvittrade i
den blå luften. Vårvinden svepte
om huset, och tycktes det då Astrid
som om den susade sällsamma ting
om den lille vid hennes sida. Stilla
sade hon för sig själv:
— Nornorna råda för livsleken.
Signande lade hon sin hand pà
hans guldlockiga huvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
