Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - Kärlekens makt och hatets, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
HALLS BERÄTTELSER
vaknar på nytt bitterheten,
hämndbegäret.
— Fryser du, lilla kära? Eller
ryser du för mina hårda ord?
Om jag fått växa upp som du,
In-ga-Marja, då kanske det ändå
skulle varit annorlunda. Vid
din vagga stod kärlekens
fe, men vid min vakade
misstrons och
hårdhetens. En far och en mor,
de äro dock enligt Guds
och naturens ordning
ett. Men hemma var
det splittring och köld
— skilsmässa långt
innan den lagligen blev
ordnad och bestämd.
— Lars, det finns
intet ord värre än
detta — skilsmässa.
— Nej,
Inga-Mar-ja! Skilsmässa
mellan Ghid och
människor — skilsmässa
mellan människor som
skulle vara ett — det
har nog en liten smak
av helvete det. Och det
är ett brott, när en man och en
kvinna giva ett barn livet men
samtidigt riva hemmet, där det skulle
få näring för kropp och själ.
Hem . . . hem! Å, vad jag
längtade efter ett sådant, när jag var
pojke. Det förstod inte far och mor
och de andra, som trodde, att en
pojkes hem är bordet, där han kan
äta sig mätt, eller sängen, där han
kan sova . . .
— Stackars, stackars du!
— Jag vet inte, när jag först
började se idealbilden av ett hem.
Länge sedan är det. I det hemmet
skulle alla vara ett. Frisk skulle
— Bäst som du satt med
böckerna framför dig
började du undra . . .
luften vara under dess tak. Hand i
hand skulle makarna gå den
knaggliga vägen genom livet. Ingenting
halvt skulle där finnas; själva ordet
halvhet blev kanske omedvetet det
första föremålet för mitt hat.
När jag sedan mötte dig,
Inga-Marja, då blev idealbilden en stark,
livgivande dröm för mig själv. Men
på samma gång blev det som
spänning och splittring i min egen själ.
Aldrig skulle mitt hat
och min misstro kunna
leva under Inga-Marjas
tak.
Alltid har
det gått mig
emot. Jag vet
nog, att
skulden är min
egen. Det är
endast det
starka, leende i
livet, eom kan
draga fram det
starka och leende,
alldeles som det magne-
_ tiserade järnet är det
enda, som förmår att
draga fram järnet ur sophögen.
— Lars, jag kan inte uthärda,
att du sitter här och förtalar dig
själv.
— Det är väl bättre det, än att
andra förtala mig för dig.
Inga-Marja, minns du, när han, vars
namn jag inte en gång vill nämna,
kom till dig med lögn på sina
läppar? Det var det hårdaste av allt,
att du då kom i tvivel på mig.
— Lars, Lars!
— Inga-Marja, göm inte ditt
ansikte. Jag tar bort dina händer —
så. Nog förstår jag, att du ville tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
