Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Det ödesdigra skottet, av Birgit Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
53
hem dyster ocli inbunden. Ensam i
sin kammare dödade han tiden med
religiösa spekulationer, eller också
skrev kan långa filosofiska
avhandlingar, som aldrig kommo ut i
tryck.
Denna solklara decembermorgon
stod en häst sadlad vid den stora
trappan på Sundholmen och ut
trädde den sjuttonårige Joachim Brahe,
den äldste av de tretton syskonen.
Han var en vacker gosse, ljus ock
slank, med en rak ock kraftig
profil, som tydligt vittnade om käns
nära släktskap med Vasarna. Men
blicken ur de blå ögonen var lika
svårmodig^ drömmande som
leendet, vilket vemodigt dröjde på käns
läppar.
Joackim Brake ordnade sadel ock
remtyg. Han skulle rida i förväg
till Torpa, ock kan var ivrig att
komma iväg, då kan skulle besöka
flere av granngårdarna under
vägen.
Fru Beata kade följt sin son utför
trappan. Hon var djupt sorgklädd.
Hennes broder Abraham Stenbock
från öresten kade i maj månad
mördats i Uppsala, på konungens
befallning. Broderns ohyggliga
död hade gått fru Beata hårt till
sinnes. Sorgen hade gjort hennes
kinder bleka ock ögonen röda av
gråt. När kon nu såg på sin vackre
gosse, lyste kennes tärda drag upp
av ett ljust leende. Joackim var ju
en gång för alla kjärtebarnet — och
alltid knötos kennes ljusaste
fram-tidsförkoppningar till den äldste
sonen.
Han böjde sig fram i sadeln och
smålog mot modern, som ivrigt bad
honom taga vägen över Bogesund
för att meddela Gösta Johansson
Tre Rosor och hans maka, Cecilia
Stenbock — som var fru Beatas
syster — att de alla skulle mötas på
Torpa nästa dag i skymningen. Fru
Beata visste nämligen med säkerhet
att änkedrottningen skulle fira
julen på Torpa, ock kon ansåg det
som en nödvändig artigket att de
alla voro samlade på fädernegården
för att värdigt kunna mottaga
drottningen ocb kennes stora följe.
Joackim lovade taga vägen om
Bogesund och framföra moderns
ärende. Han gav hästen ett lätt
slag med ridspöet och red i galopp
över den långa träbryggan, som
förenade Sundholmen med
fastlandet.
Länge stod fru Beata kvar på
den stora stentrappan ock såg
efter den bortridande sonen. Hennes
hjärta svällde av stolthet, när hon
såg hur ståtlig han var till häst,
med den pälsbrämade kappan
kastad över axlarna, de vita plymerna
i sammetsbaretten och
silversporrarna, som glänste i solskenet.
Endast en prinsessa av blodet var
värdig hennes son — han hade bara
att välja bland sina furstliga
fränkor . . . En skugga for över fru
Beatas ansikte. Bara kan inte blev
en grubblare och enstöring, som
hans far nu började att bli. Det var
något i Joachims ögon, som
gjorde henne rädd. Den där
svårmodiga blicken. Den var ett arv från
Vasarna — som människor påstodo
drog "olycka" till sig. — Fru
Beata ryste.
Nej — nej — ingen olycka fick
kasta sin skugga över Joackim.
Hennes liv kade varit tungt nog —
ock några nya sorger orkade hon
inte bära . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
