Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Det ödesdigra skottet, av Birgit Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
HALLS BERÄTTELSER
Så annorlunda allt hade varit, när
gamle kungen levde och hennes
allra käraste moster, den goda fru
Margareta Lejonhuvud, var Svea
Rikes drottning. — På den tiden
var hennes far en av riksens
mäktigaste råd, och med vemod
mindes fru Beata, med vilken pomp och
ståt hennes bröllop firades på
Gripsholms slott, när kung Gustav
förmälde henne med sin systerson,
Peder Brahe.
Åretl därpå föddes Joachim på
Torpa, där de flesta av barnen sett
dagens ljus. När gossen var två år
gammal, kom Hans Kungliga Nåde
till Torpa — för att fira sin
trolovning med fru Beatas syster, den
unga Katarina Stenbock.
Sedan den dagen hade sexton år
förflutit, och fru Beata gladdes
som ett barn vid tanken på att få
visa sin högt älskade syster och
Sveriges änkedrottning, huru stor
och ståtlig den lille gossen blivit.
I det samma hörde fru Beata ett
hest kraxande, och när hon såg upp,
blev hon varse en korp, som likt en
svart skugga mot den blå
vinterhimlen flög i riktning mot Torpa.
Den fågeln bringade olycka, sade
folktron, och med förskräckta
blickar följde fru Beata honom med
ögonen, medan hon omedvetet
korsade sig och mumlade en
besvärjelsebön, vilken hon som helt liten
lärt av en nunna i Vadstena.
När Joachim Brahe framfört sitt
ärende på Bogesund, red han upp
till Fästerids gård, eller som det då
skrevs Fästarijd. Hans tankar
gingo i förväg till den stackars lille
Bo, den yngste av Sven Ribbings
femton barn. Ofta stannade Joa-
chim på Fästarijd för att leka med
den lille sjuårige stumme gossen,
som nästan alltid satt ensam och
övergiven i ett mörkt och dystert
rum. Hans ett år yngre syster
Brita smög sig ibland upp till
honom med några äpplen eller någon
leksak, men hon var rädd att
stanna länge i det dystra rummet. Bo
Ribbings största lycka var när
Joachim Brahe besökte honom. De
stunderna voro högtider i hans
glädjefattiga liv, ty Joachim var
den enda människa i världen, med
undantag av hans lilla syster Brita,
som den stackars stumme gossen
inte var rädd för. Med sin
utpräglade känslighet hade Joachim
förstått, huru ensam och olycklig den
lille sjuke gossen var, och tagit sig
an honom med en kärlek som var
lika mycket en fars som en brors.
Det var med en översvallande
glädje, mest bestående i
oartikulerade ljud, som Bo Ribbing denna
dag mottog Joachim Brahe.
Glädjen var så mycket större, eftersom
han ej haft det minsta hopp att få
träffa Joachim före julhelgen -—
och ivrigt tecknade han åt honom
att sätta sig bredvid honom på den
väggfasta bänken.
Hur Bo Ribbings öde än sedan
växlade i livets raskaste tempo —■
aldrig glömde han denna
decemberkväll tillsammans med Joachim
Brahe!
Att Bo Ribbing nådde de högsta
äreposter och blev en av sin tids
mäktigaste män, sedan han genom
en nervchock plötsligt fick
talförmågan —• det bekom honom föga.
Men — att livet inte unnade honom
att få behålla sin ende vän — det
glömde aldrig Bo Ribbing — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
