Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Det ödesdigra skottet, av Birgit Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
55
därför hade aldrig någon sett
honom skratta.
Det var lille Bos visade
förtvivlan, som kom Joachim Brahe att
kvarstanna på Fästarijd över
natten, fastän kan längtade till Torpa
och till sin käraste vän, den
jämnårige morbrodern Sten Stenbock.
Långt blev därför Joachims
samtal med gossen denna minnesvärda
kväll, då kölden lade starka isbojor
över Åsunden och den flammande
stockvedsbrasan knappt förmådde
värma upp de höga och mörka
rummen på Fästarijds gård.
Det var också denna kväll
Joachim berättade om alla de olyckor,
som likt en förbannelse vilade över
Sundholmen och över Peder Brahes
familj. Han lutade huvudet tungt
i handen. Skulle det fortsätta —
orkade varken han eller fadern leva.
Den kungliga onåden var värre än
Han gav hästen ett lätt slag
och red i galopp över den
långa träbryggan.
det tveeggade svärdet. Till och
med Sturarnas öde var bättre än det
som väntade Peder Brahes söner.
Sigismunds vänner ansågos som
landsförrädare, och deras liv var
från början ödelagt genom
intrigernas förgiftade pilar.
Joachim berättade om faderns
resa till Skottland för att anhålla
om Maria Stuarts hand till kung
Erie. Att den resan misslyckades
förlät honom aldrig konungen.
Hade fadern varit samman med
Stenbocken i Uppsala, var Joachim
viss på att han fått dela
morbroderns öde, ty intet i Svea rike satt
i dessa tider lösare än en
adelsmans huvud. Snart bestod heller
inte Svea rike av annat än
skövlade kloster ock brända adelsgårdar
— och på Sveriges tron satt en
galen kung med en skarprättare till
rådgivare. När sågs väl slikt?
Joachim knöt sina händer.
Kanske vore världens
undergång nära? Ja, vad
som än skulle ske, så var
blott hans sista önskan
och bön, att hans stoft
måtte få vila i Vadstena
klosterkyrka . . .
Dörren öppnades ock
en väderbiten gubbe i
fårskinnspäls kom fram
till den stora öppna
spisen, där Joackim Brake
och Bo Ribbing sutto,
tätt tryckta intill
varandra.
-— Nej, se junker
Joachim — sade gubben och
skakade snön ur sin päls.
— Är I på väg till Torpa,
junker, bör I vända om,
ty nyss såg jag en korp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
