Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Det ödesdigra skottet, av Birgit Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
flyga över Åsunden i riktning mot
Huson ock Torpa, och det bådar
aldrig gott. — Gubben hade inte
väl uttalat ordet "korp", förrän Bo
Ribbings lilla bleka ansikte
förvreds av fasa, och han utstötte ett
hest skrik, medan han ångestfullt
kramade Joachim med båda
händerna som ville han aldrig släppa
honom.
Joachim lugnade gossen, och med
sitt veka småleende svarade han
endast:
— En fågel har slätt intet att
betyda, när världen är full av onda
människor.
Tidigt följande morgon red
Joachim från Fästarijds gård och över
isen förbi Lindö, Skakholmen och
Huson till Torpa gård, där Sten
Stenbock kom honom till mötes vid
de tre stora ekarna, där de alltid
brukade leka som barn. Deras
möte var glatt . . . Ivrigt berättade
Sten, att en kurir anlänt med den
glada nyheten, att änkedrottningen
redan i kväll skulle inträffa på
Torpa och att bud härom var sänt både
till Bogesund och Sundholmen.
Sten Stenbock var både till kropp
och själ Joachim Brahes
fullkomliga motsats. Han var kraftig, lång
och axelbred, med ett livligt och
skiftande lynne. Mest av allt i
livet älskade han fester och glada
upptåg — därnäst jakt och fiske,
och i Joachim Brahe hade han sin
trognaste jaktkamrat och
hängivnaste vän.
De båda kompletterade varandra
på ett lyckligt sätt. När Joachim
Brahe var tillsammans med den
levnadsglade Stenbocken, skingrades
hans svårmod, och de tunga
tankarna drevos på flykten av Stens
smittande skratt. Av den veke och
drömmande Joachim mildrades
Stens häftiga lynne, som annars
ofta kom till vredgade utbrott och
skaffade honom många fiender.
Det hade snöat framåt morgonen,
och färska harspår syntes kors och
tvärs i den nyfallna snön — de
upptäckte även rävspår och till och
med en älg hade trampat igenom
skaren med sina tunga klövar.
Båda gossarna följde med jägares
granskande blickar de olika
djurspåren. Det var Sten Stenbock som
kom med förslaget, att de skulle
jaga. Det var ännu tidigt på
dagen och många timmar till
skymningen, då den höga gästen skulle
anlända till Torpa gård. Joachim
var inte svår att övertala. De
satte sporrarna i hästarnas sidor och
i galopp bar det fram över
Asundens vita istäcke. Den lösa snön
yrde likt dammoln om hästarnas
hovar, iskristaller gnistrade i
solskenet, och runt stränderna hade
rimfrosten klätt hängbjörkarna i vita
brudslöjor.
De hade båda samma tanke. De
skulle rida över sjön och hämta
Jesper Grimme på Örnkulan
(nuvarande Åsundsholm). Han var en
gammal krigare som upplevt åtskilligt
under sitt långa liv. Jesper
Grimme var med när den danska kula
studsade på Asundens is, som gav
Sturen banesåret. Han hade med
knutna händer sett Kristian Tyrann
krönas till Svea rikes drott — men
vid Gustav den I:s intåg i
Stockholm gick Jesper Grimme i främsta
ledet som en av den nyvalde
riksföreståndarens tappraste kämpar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
