Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Det ödesdigra skottet, av Birgit Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
57
Mten tiden hade gått — kung
Gösta var död och Jesper Grimme
vorden gammal och grå. När han
inte längre kunde slåss med
dansken, hade jakten blivit hans
käraste nöje, och för Joachim Brahe och
Sten Stenbock var gamle Grimme
en ovärderlig jaktkamrat.
När de båda ynglingarna denna
solklara vinterdag trädde in i den
låga storstugan på Örnkulan, satt
Grimme framför stockvedsbrasan
och vässte vapen med en söndrig
slipsten.
— Guds fred, Jesper Grimme!
hälsade de glatt och gingo fram till
den gamle. Den långe Stenbocken
måste gå böjd för att inte slå
huvudet i taket, men Joachim Brahe
kunde stå rak utan att komma i
alltför riskabel närhet av
takbjälkarna.
— Nå, Grimme, följer I med och
jagar hare? frågade Sten, men
gubben skakade på huvudet och for
prövande med sin valkiga hand över
eggen på en svärdsklinga.
— Inte i dag, junker, svarade
han. — Både i går och i morse har
jag sett korpar flyga över Åsunden
•och det bådar aldrig gott.
— Jag gitter inte höra detta
snacket om korpar, sade Joachim
Brahe. — Jag tror snart, att I
gamle menen det världen regeras endast
av dem.
— I bör fara varligt fram med
edert tal, junker. I är född under
en dålig stjärna och bär ett
olyckligt namn. Minns, att er höge
farfader, Joachim Brahe, miste
huvudet vid Stockholms blodbad, och att
I bär hans namn . . .
— Jag tror I ser gastar dansa
mitt på dagen, avbröt honom Sten
Stenbock, som vid gubbens ord
blivit mörkröd av vrede. — Men det
bör I veta, att har Jesper Grimme
blivit käringrädd av vidskepelse och
gudlöst skrock, vill jag inte längre
byta ord med honom — och för att
bekräfta vad han sagt, slog Sten
knytnäven i bordet bredvid gubben,
så tennbägarna hoppade och ett stop
med rött vin välte och rann som en
blodström över bordet och
Stenbockens knutna hand.
— I har ett hett sinne, junker!
Grimme skakade på sitt gråa
huvud. — Denna gång var det bara
vin som färgade er hand röd — men
vakta er, junker Sten, att det nästa
gång inte blir blod. Sådant har
hänt förr . . .
Sten skrattade. — I är i grunden
en oförarglig brumbjörn, Grimme,
med huvudet fullt av förryckta
idéer — och aldrig tör jag väl bedja
er mer att följa oss på jakt, när en
korp så skrämt vettet ur den
gamle krigaren!
Men gubben hade redan rest sig
från karmstolen och lyft ner
muskedundret från väggen.
— Att Jesper Grimme är rädd för
en fattig fågel, det skall I ha osagt,
junker. Går I båda på jakt, så nog
följer gamle Grimme med — och
med en lång blick på Sten Stenbock
tillade han:
— Det behövs vana händer till
att tygla en så yster fåle.
Det hade varit en lyckad dag och
jaktbytet långt större än de vågat
drömma om. Minst ett dussin
harar hade fått släppa livet till,
förutom en räv som Joachim Brahe
skjutit utanför lyan i småskogen.
Det började nu skymma, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
