Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
under den skära ytan glödde livets
odödliga flamma . . .
— Skönheten i mänsklig gestalt
vågar man ej alltid högt beundra,
sade han liksom urskuldande.
Ett par röda rosor spirade på
hennes kinder, men hon vände sig
bort som för att dölja ögonens
vackra språk och bad honom titta
i ett planschverk, under det hon
gick för att säga till om
förfriskningar.
Snart slog skilsmässans dova
klocka . . . obevekligt . . . hårt . . .
De höllo varandras händer till
avsked.
— Glöm ej att varje dag är en
Guds segerdag! sade ban
uppmuntrande.
— Men jag känner mig ibland så
ensam . . .
— Jag vill bedja för er . . .
— Tack!
Han stod en stund liksom
obeslutsam, men så stammade lian:
— Får jag . . . komma igen en
gång?
— Äro ej vi båda vårens barn ?
frågade hon leende.
— Joo . . .
— Och vårens barn höra ju
ihop . . .
— Men jag är endast en fattig,
farende svend . . .
— Hur var det förr i tiden ? Drog
ej svennen ut för att vinna krona
och . . . hon tystnade och sänkte
blicken . . .
— — — brud! ifyllde ban
jublande, grep henne med starka
armar och lyfte henne högt upp i
luften, där han höll henne några
sekunder under det deras själar
möttes i glimrande känslobrus. . .
Men innan känslorna sjunkit till ro,
voro de unga skilda.
Och ynglingen drog vidare på sin
färd. Snart låg lustgården bakom
honom, men därinne dröjde en ung
flicka med händerna knäppta som
till bön. Hon vandrade ännu på
gränsmarkerna till barnets värld,
men hennes unga själ sträckte
halvt omedvetet sina vackra vingar
till flykt mot det paradis, där den
jordiska kärlekens rosor stå i
härlig skrud.
Professor Olbe reste med 8-tåget
från staden samma afton. Han
satt ensam i kupén och såg
förstrött ut genom fönstret, förbi
vilket vårens fägring gled som en
skiftande färgskala.
Men han observerade ej
skönheten därute. Hans tankar dröjde
vid livets och dödens skrämmande
gåtor. För snart 20 år sedan hade
han stått vid sin hustrus bår . . .
förtvivlad . . . upprorisk . . . och
nu skulle snart hans enda barn
ryckas ur hans famn ... i dessa
vårens underbara dagar, då allting
jublade av nytt och strålande liv.
Och bakom a.llt detta skulle den
stora Kärleken härska ! Omöjligt!
Livets hårda lagar voro ej dikterade
av ett kärleksfullt hjärta.
Han gick från stationen; tv det
var endast 10 min. väg. Där på
höjden låg hans härliga borg med
fönster som flammade i kvällssolens
eld. Men under dess tak bodde
Lidandet, och Döden stod vid
porten . . . bidande . . . med lien
höjd . . . att hugga av livets
silvertråd.
Men vem kommer springande ut
genom grinden? En vit gestalt . . .
Är det Britta ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
