Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER VÅRDAGAR
21
innan, vars mörka ögon stundom
flammade som av någon inre djup
rörelse . . .
Tidigt en morgon, då Sven
arbetade med sina ritningar ocb
färgskalor, infann sig markisen.
Ehuru han försökte behärska sig såg
Sven att det var något som
tryckte honom. Sedan han en stund sett
på arbetet, bad han Sven göra
honom sällskap på en liten promenad.
De gingo i sakta mak upp mot
en liten bergsplatå, från vilken
man hade en hänförande utsikt
över berg och skog och den
fruktbara dalen . . .
De samtalade:
— Jag hör ! Jag hör ! sade
markisen en smula otåligt. — Vore jag
påve, vore ni säker om en
kardinalshatt. Men låt oss nu återgå till
vardagslivets religion! Hur skall
jag få min hustru glad igen?
—- Möt henne i förståelse. Yid
alla brytningar, ej minst de
religiösa, är själen synnerligen
känslig . . . Men ur brytningstidens
kaos växa nya tider fram, tider av
stor skönhet och kärlek . . .
— Det gäller alltså att bida . . .
—- Ja, när Gud fullbordat det
verk han påbegynt i .våra hjärtan,
skall ni finna att det är sanning i
de vackra orden: L’opera loda il
mastro.1
—- Jag vill hoppas, sade
markisen, och hans ljusnande blick gled
över berg och dal mot den oändliga
rymden . . .
Nu är det lilla kapellet färdigt,
fönsterna insatta, invigningen
förrättad, och Sven har rest . . .
Men markisen har gripits av en
1 Verket prisar mästaren.
sällsam oro. Han går ofta ditin,
står liksom tvekande inför
Frälsarens bild i det stora korfönstret.
Det är som om han velat tala vid
honom personligen . . . Men det är
endast en kylig bild ban möter . . .
Och hjärtat blir allt tyngre . . .
En afton, just då kvällssolens
färger gjuta liv i glasens gestalter,
stannar han ånyo inför
Mästaren . . . Plötsligt får gestalten liv
och går honom till mötes . . .
Bävande sjunker han på knä, gripen
av onämnbara känslor . . . Men en
himmelsk frid fyller hans själ och
oron löses i ljuvliga tårar . . . Han
lutar sitt huvud mot golvet . . .
Han möter himmelens och jordens
och sin själs härskare . . .
Men då han åter är sig själv, ser
han sin hustru på knä vid sin sida
och hör henne viska i stilla jubel:
Pie Jesu Domine,
Dona eis requiem!1
Och under det stjärnströdda
valvet brusar som änglars sång: Guds
segerdag ! Guds. segerdag!
Sven Hald var åter i München.
Förhandlingarna med firman Gleen
& C :o hade lett till resultat, och
inom kort skulle Sven tillträda sin
nya befattning. I hemlandet . . .
Och i hemlandet låg Jäkasta . . .
Och där bodde Britta Olbe . . .
En dag erhöll han ett brev, vars
handstil han ej kände. Han bröt
det skyndsamt och läste halvhögt:
— Hr Sven Hald!
Den 1 juli är min dotters 24:de
födelsedag, som hon firar i hemmet
tillsammans med några vänner.
1 Jesu Krist Dig till oss vänd
och Din frid oss allom sänd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
