Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Kusinerna på Östanskog, berättelse av Anna Carlsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
HALLS BERÄTTELSER
helt små. Under skolterminerna
voro de inackorderade i samma hem
i staden hos en gammal välvillig
fröken, som nnder många år
hushållat för skolungdom. Där
trivdes de gott, ehuru längtan till det
kära hemmet alltid bodde på
djupet i deras hjärtan; men då hade de
varandra att utgjuta sig för — då
kunde ju också hemlängtan lättare
fördragas.
En av de sista dagarna av
jullovet gjorde syskonen en avskedstur
genom den snötyngda skogen. Men
denna gång gledo de tysta och
förstämda fram på sina skidor, och
den härliga vinterdagen förmådde
icke i dag att skingra den
förstämning, som gripit dem båda.
Det var också något särskilt med
denna avskedstur i skogen: de
skulle ej mer känna igen dessa
platser i samma skick som nu, då
de nästa gång komme hem.
Skogen, den kära skogen, var såld,
man väntade skogshuggarna vilken
dag som helst. Det var detta, som
sved i de bägge syskonens hjärtan,
där de tystlåtna och med allvarliga
ansikten skidade fram mellan de
högresta stammarna och de täta
snåren.
— Du Einar, mumlade Svea
slutligen med gråt i rösten, jag ville
hellre sluta skolan, än att allt
detta skall förstöras!
— Det vill ju varken pappa
eller mamma, svarade brodern med
återhållen häftighet. Men det är
ju inte heller för vår skull det sker.
Farbror Fredrik borde sköta sina
barn själv, tycker jag, och inte
betunga pappa med deras skolgång!
Då de bägge syskonen i
skymningen återvände hem, lyste ljusen
från herrgårdsbyggningen dem
vänligt till mötes. I sälen var
kaffebordet dukat, och brasan brann.
Fru Stålberg märkte genast, att
barnen voro mer missmodiga än
uppfriskade av sin utflykt och
försökte muntra upp dem:
— Einar och Svea, nu ska’ vi ha
en riktigt trevlig kväll och inte
tänka på att ni ska’ resa snart igen.
Snart kommer väl pappa, och då
tända vi granen!
— Det är inte bara på avresan vi
tänka, sade Einar mulet. Jag, vi
tycka, att det är så rysligt ledsamt,
att vår vackra skog . . . Han
tvär-tystnade; ty gråten kom honom i
halsen.
— Men, käre min gosse,
invände modern glatt, låt oss hellre
tänka på allt gott och kärt vi ha att
tacka Gud för, än på det lilla, som
vi måste avstå ifrån. Det är ju till
vår egen nytta, som far måst göra
så; själv känner han nog den saken
allra tyngst.
— Men det är ju ändå inte för
vår skull, genmälte Einar harmset,
det är ju för farbrors och
kusinernas?
Fru Strålberg teg ett ögonblick
med allvarlig uppsyn. Så sade hon
stilla med en öm blick på de unga:
— Yi måste väl ändå känna
solidariskt med dem som stå oss så
nära? Och säg mig, barn, skulle ni
känna er lyckligare, om far hade
ett litet trångt, själviskt hjärta
istället för ett stort, varmt, ädelt?
Einar rodnade inför moderns
forskande blick, men Svea utbrast
ivrigt : O nej, mamma, det är bäst,
att pappa är stor och ädel, det
tycker Einar också, fastän han inte
säger det, inte sant, Einar?
Gossen såg upp; mulenheten ha-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
