Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Granit, av Viktor Myrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJ MÅNAD
31
komma med en lista för att hjälpa
konom tillbohag, men det kom
aldrig någon sådan lista. Det gick så
enkelt till att kan för första gången
kom till basen ock bad att få ut
veckopenningen i förskott. Det var
just inte så mycket, ty Henrik var
ännu gatstensbuggare, ock på den
tiden tjänade en sådan fem kronor
om dagen.
— Är du ängslig? sporde basen.
Det lyste en glimt i ögat.
— Nej, varför skulle jag vara
det? Jag kar ju en sådan rar ock
söt flicka. Det är säkert ingen i
kela stenhuggeriet som har maken
till henne.
Basen skrattade. Han tog upp
ett skrå ur dosan ock tuggade.
— Kan du köpa kusgeråd då,
Henrik? Yet du inte, att mycket
skall köpas ock anskaffas, då du
ingår i äkta stånd. Ni kan ju inte
bo i en bergskreva keller. Det
måste bostad till, och snart har ni en
liten pojke, som drar åt sig pengar.
Jag kar två tusen kronor i
besparingar, och ändå vågar jag inte
gifta mig.
— Varför får jag inte lov att
gifta mig för basen, när jag får lov för
kungen?
— Visst får du lov att gifta dig,
om du bara kan försörja en maka.
Man skall först vänta på lyckans
ankomst, ock det är då sant ock
visst, att det finnes ingen lycka
utan pengar.
— Jag vet mer, sade Henrik, och
de blå ögonen lyste som klara
ädelstenar i det intelligenta ansiktet.
— Vad är det då du vet mer än
jag, gosse?
— En var sin egen lyckas smed.
Man skall aldrig vänta på att lyc-
kan skall komma, man skall skapa
lyckan själv med egna känder. Ock
penningar äro ej detsamma som
lycka.
Basen vände sig om. Han skulle
bort och mäta finsten, färghinken
kängde i käns långfingerkrok ock
penseln i munnen. Där träffade
kan tvenne stenkuggare, som
stannade för att prata med basen.
— Är det sant, att Henrik skall
gifta sig? frågade de.
— Ja, det är så sant det kan vara.
— Karlen är galen, sade de, han
är vriden.
— Det är möjligt, att han är det,
men han är åtminstone vriden åt
rätt håll. Det är gott gry i
pojken, och så — är han nykter ock
skötsam.
— Skall det bli sammanskott till
konom på bröllopsdagen?
— Det tar han säkert inte emot,
han är en av dem som är sin egen
lyckas smed, sade basen.
Över hela stenhuggeriet trodde
man, att Henrik inte var riktigt
klok. Han hyrde åt sig och sin
hustru ett ungkarlsrum i en barack,
ock möblemanget utgjordes endast
av det allra nödvändigaste. Det
fanns inte en säck ved att elda med
under den första julen. Henrik
måste kugga sönder några tomlårar,
som kan fått nere i handelsboden,
men det lyste i deras unga ögon, då
den första julbrasan brann.
— Har du varit nere hos Henrik
i Kolbottnen? frågade man.
Javisst hade man det, ty Henrik ’
var så gästfri som någon.
— Var så god ock stig fram ock
ligg, sade kan, ty det fanns inte en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
