Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - En lycklig människa, av Anna Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJ MÅNAD
59
— Nog får jag arbeta bittida och
sent, fortsatte Petter, men inte vill
jag fördenskull bli en jordemask,
som glömmer det viktigaste. Vet
herrn, när jag ser lövet falla på
hösten, då är det som en predikan
för mig att mitt liv snart kan vara
slut. Och när det våras, och allting
spirar och växer, då är det som
uppståndelse runt omkring mig,
och då fröjdas jag vid tanken på
att jag har det bästa kvar, när
detta jordelivet är slut. För det som
sedan kommer, det varar evigt —
hos Gud . . .
Den gamle herrn undrade över
honom, som talade så. Vad han såg
lycklig ut, den enkle mannen vid
hans sida . . . Och han talade så
rättframt och utan minsta
självför-hävelse, att man ej kunde förargas
på hans frispråkighet.
— Ja, det är gott att kunna ta
allting från den ljusa sidan, inföll
den främmande; men det är inte
alla som kunna det.
■—• Ja, dem är det synd om, sade
Petter. Jag vet att ingenting kan
hända mig utan Guds vilja — det
är trygghet. Och när så vilodagen
lommer, då är det skönt att få
lägga undan spade och hacka och få
ro till kropp och själ. — Men nu är
nog herrn trött på mitt prat . . .
— Inte alls — det intresserar
mig. Men nu får jag tänka på att
jag har lång väg hem. Tack för
god vila!
Ingenting att tacka för. Jag har
också fått vila mig.
Jordgubbs-landet där tarvar rensning, när
kvällen kommer.
— Jag kanske kan få köpa
jordgubbar av er i sommar, och han
nämnde sin adress. Jag känner inte
till förhållandena här numera,
fastän jag bott i den här staden i min
ungdom. Nu är allt så förändrat.
Jag känner knappast igen mig!
— Det är nog mycket som blir
annorlunda på en del år. Ja, jag
skall med tacksamhet komma med
jordgubbar. — Och han följde den
främmande till grinden, som han
öppnade.
Den gamle herrn gick utåt vägen
mot staden, och han hade fått
mycket att tänka på. Så hade han för
en gång träffat på en människa,
som tycktes vara fullkomligt
lycklig! Sådana glada ögon han hade
och så förnöjd han var! Honom
hade livets motigheter inte gjort
bitter, som så ofta sker. Och han
hade ju dock haft en glädjelös
barndom och ungdom . . .
Han själv, den gamle herrn, h
a-d e haft sin goda tid. Han hade
haft ett arbete, som han trivdes med
— han hade haft en god hustru och
ett par barn, men de voro alla
borta — hade gått till det okända land,
därifrån ingen vänder åter. Så hade
ban blivit ensam, vänkretsen hade
tunnats av, och när han blivit
pen-sionsmässig, trivdes han ej längre i
det samhälle, där han haft sin
verksamhet. Så beslöt han att flytta
till den stad, där han tillbringat sin
barndom och ungdom. Där skulle
han ha så många förnimmelser från
forna, lyckliga dagar — där skulle
han ha något att intressera sig för.
Men allting hade förändrats även
där. Han kände knappast igen
gatorna — det hade kommit så många
nya hus — och nya människor, som
inte hade det ringaste intresse för
honom, gengångaren från en svun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
