Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Tills döden skiljer, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1)0
HALLS BERÄTTELSER
ha vi bröllop, och sedan följas vi åt
på en ny vallfart uppåt vidderna.
— Du är så hoppfull, Birgitta.
Har du aldrig kämpat mot
ångesten, du?
— Åjo. Barnkammarångest, för
hundarna och mörkret och
ensamheten, skolflicksskräcken för
matematikproven och sådant. Men det
växer man ifrån. Denna vår har jag
burit på ångest för dig. Jag kände
det som–som–
— Hur kände du det, Birgitta?
-—• Det var som måste jag
brottas med någon makt om dig.
Någon makt, som höll på att bli oss
för stark.
— Du ska inte tro, att jag
viljelöst givit mig hän åt sjukdomen,
•lag har brottats, jag också. Varje
kväll gick jag till sängs med den
föresatsen att suggerera mig själv
i sömn. Det lyckades förstås inte:
jag låg mera klarvaken än förut.
Så gick det natt efter natt;
huvudet var tungt som bly och kroppen
tröttare på morgonen än på
kvällen. Nu känner jag skräck för
varje natt, som stundar.
— O, Helge, Helge!
— Om dagarna går jag ibland
och drömmer om hur det skulle
kännas att somna. Det skulle vara
något obeskrivligt att kunna klippa
av alla medvetandets trådar, domna
i ro. Så skönt skulle det vara, att
jag inte skulle vilja vakna upp
igen.
— Har du längtat efter — att få
dö, Helge?
— Ja, många gånger. Men på
samma gång har jag skräck för
döden. Inte precis för Gud och inte
för det som ligger på andra sidan,
men för det som måste kännas och
uthärdas, när hjärtat stannar och
livet rinner bort. Då vet jag inte,
vad som är värst — att leva eller
dö.
Birgitta slog armarna om den
nedböjde mannen och slöt sig
nästan krampaktigt intill honom. Utan
sammanhang kommo orden och
satserna över hennes läppar.
— Du får inte tala om döden. —
Du skall snart övervinna det här. —
Vi ha så mycket att leva för. — Du
har ju mig, Helge. -— Är inte det
något värt, att vi ska bygga upp
hemmet tillsammans?
-—• Tappra, trofasta lilla flicka,
du är värd allt för mig. Men jag
är inte dig värdig. Jag blir kanske
aldrig i stånd att dela livet med
dig.–
Ser du, Birgitta, jag kan visst
aldrig lära mig att reagera på rät<
sätt inför livets många öden.
Läkare och psykologer tala om
nödvändigheten av exkludering. Man
måste stänga kropp och själ till för
de många intrycken och
irritamen-ten, om man skall kunna uthärda
att leva. Men jag kan inte göra
det, så som jag behövde. Min själ
är för känslig och reagerar för allt.
Jag vet inte, om den skulle kunna
uthärda en riktigt stor lycka en
gång. —–
-— Helge, i natt vill jag vaka med
(lig. Jag skall sitta bredvid din
bädd, som vore jag din sköterska,
och ibland skall jag stryka dig över
pannan. Kanske du skall somna
då. —
■— Lilla toka, det är väl, att jag
ibland är klokare än du. Men jag
har glömt att du är både hungrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
