Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Tills döden skiljer, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
11
och trött. Vila här, medan jag
kokar tevatten. På kvällarna är jag
min egen hushållerska, som du vet.
Och så ska vi bedja
småskollärarinnan om tak över huvudet för dig i
natt. —
Birgitta var tacksam för
kvällsdunklet. Tårarna lågo tunga och
heta under hennes slutna ögonlock.
Kanske Helge kände, att de funnos
där, ty han böjde sig ned och
kysste dem.
Den kvällen grät Birgitta Land,
tills sömnen kom.
Birgitta gick med händerna hårt
knäppta fram och tillbaka i Helges
rum. Hon var ensam, det var just
den tiden på dagen, då skolan
pågick.
Något som liknade förtvivlan
rörde sig inom henne. Helges
ångestförnimmelse hade varit så stark,
att den rubbat även hennes lugn.
Kvällen förut hade Helge talat
om sin far. Inte fosterfadern, den
tystlåtne, enkle Per Vik, utan
honom, som han hade att tacka för
sitt liv.
Alltid förut hade Helge dragit
ett brett streck över den lilla korta
del av sin barndom, som låg före
upptagandet i Per Viks och hans
hustrus hem. Han förnekade varje
annan man eller kvinna, som skulle
kunna kalla sig hans mor eller far.
Nu hjälpte det inte, att han ville
förneka. Faderns brev klargjorde
för honom, att om än hans läppar
sade: "Jag känner dig icke", skulle
blodet och hans nervösa själ säga:
"Jag är ditt barn".–-
Fadern hade varit psykiskt
nedbruten. Konstnärselden hade glött
i hans själ, men den hade aldrig
kommit till sin rätt. Ensam hade
han slutat sina dagar på ett
nervsanatorium. Så hade Helge fått
erfara, då han gjort sina
efterforskningar.
Brevet slutade med en bön om
förlåtelse för den livets tunga
gåva, som fadern givit sin son.
Helge kände inte bitterhet nu
längre. Aldrig kunde han efter
detta hysa bitterhet mot någon som
lidit.
Gång på gång måste Birgitta på
nytt genomgå deras samtal kvällen
förut.
— När jag fick veta allt detta
om min far, då kom det för mig en
svart tanke, att Gud i själva verket
inte betyder så mycket i
världssammanhanget, hade Helge sagt.
Arvet från fäderna, bottensatsen i
själen, den förföljer en människa, även
om Gud mött henne, så som han
mötte Saulus vid Damaskus. O,
Birgitta, nog ser det ut som en
orättvisa, att son skall bära faders
svagheter, att en människa, som
aldrig bedit om livet, skall vara
tvungen att genomleva det,
predi-stinerad till att själsligen rivas itu.
Birgitta hade försökt svara, att
hon trodde inte på en sådan
predi-stination. Men gråten hade suttit
ända upp i halsen och hindrat
henne. Förresten hade hon tvivlat på
sina egna ord.
— Blir jag inte frisk snart,
Birgitta, då vill jag, att vi säga
varandra farväl.
— Helge, har du glömt
trolovningslöftet, hade hon svarat. —
Tills döden skiljer oss åt––
— Något som är värre än
kroppens död kan skilja oss. Själens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
