- Project Runeberg -  Halls berättelser / Årg. 4. 1930 /
32

(1930)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Röda rosor, av Villy Hammerseth

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1)0

HALLS BERÄTTELSER

Jag satt på mitt lilla vindsrum och
stirrade ut genom fönstret.

let över på våra ekonomiska
förhållanden, något som likväl aldrig
hlivit utav, och när jag så helt
plötsligt kom att företaga en
utlandsresa glömde jag också så
småningom bort min olycklige, forne
kamrat.

Efter några månader var jag
tillbaka, och därmed återsåg jag
även honom. Det var vinter nu, en
kall sträng vinter, men varken
kyla eller oväder kunde avhålla
honom från att företaga de
regelbundna kyrkogårdsbesöken.
Och en
eftermiddag, då jag var
på väg till mitt
enkla
inackorderingsställe, stötte jag helt
oförmodat på
honom. Han stod
utanför en
matvaruaffär och
betraktade med
hungriga
blickar delikatesserna därinne, hela hans
kropp skakade, och han
föreföll att vara alldeles
nedbruten. Han tycktes
icke lägga märke till
mig, förrän jag stannade
och slog honom lätt på axeln.

— A, är det du, sade han. Jaså,
du har kommit tillbaka nu.
Välkommen hem skulle jag kanske
säga, om jag icke vore så oändligt
oartig utav mig.

Jag låtsades icke förstå hans

harm, harmen över att jag tagit
mig friheten störa honom.

—• Som du ser, Paul, sade jag i
stället så glatt jag förmådde, så är
jag återigen bofast för en tid. Och
du själv då — hur lever livet med
dig numera?

— A, det reder sig nog. Litet
knalt för tillfället kanske — ja, du
vet ju själv, att vi konstnärer inte
alltid gå med späckade
plånböcker —- men det ordnar sig väl, bara
man får sälja undan litet. Men
ursäkta mig, jag måste gå nu, har
litet bråttom, som du kanske förstår.

Han gick, men gången var
rag-lande som en druckens. Kanske är
det hungern, som plågar honom,
tänkte jag. Säkert är det så. Själv

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:53:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hallsber/1930/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free