Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Röda rosor, av Villy Hammerseth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
37
tacksamliet var stor och
översvallande.
-— Du fryser bestämt, Paul, sade
jag. Sätt dig ned, så skall jag
skaffa dig något varmt.
—• Tack, tack, stammade han
och sjönk ned på den anvisade
stolen.
Just då slog klockan i kyrktornet
tolv dova, tunga slag. Paul
lyssnade intensivt, liksom ville han
övertyga sig om tiden. Och då det
■sista slaget förklingat, reste han
sig hastigt från stolen.
— Du ursäktar nog, sade han.
Men jag hade ett viktigt möte —
hade alldeles glömt av det. Tack
för idag och farväl!
Så skyndade han ut genom
dör-ien.
Jag kände mig förvånad över
hans hastigt påkommande brådska,
men då jag om en stund kom att
kasta en blick ned på gatan och
såg honom komma ut från
blomsteraffären med en stor bukett röda
rosor, då förstod jag.
Kyrkogårdsbesöket först, han hade icke ens tid
dessförinnan unna sig ett mål mat.
Och min beundran för hans stora
kärlek växte inför den synen.
Nästa dag spanade jag förgäves
efter min vän. Besynnerligt,
tänkte jag, kanske har han dock osedd
av mig lyckats företaga sin
vandring. Men då han icke heller
följande dag syntes till, då blev jag
allvarligt orolig och beslöt höra
efter hur det var fatt.
— Han har icke varit liär sedan
i förrgår, sade blomsterflickan på
min fråga. Väl en fjorton dagars
tid liar han tagit sina buketter på
kredit, tills jag då var tvungen att
neka honom. Då gick han sorgsen
sin väg, men återkom om en stund
och köpte för ett par kronor stora,
vackra, röda rosor.
Jag tackade för upplysningen och
gick. Nu förstod jag, att den slant
jag givit honom icke använts till
det mål mat han så väl behövde,
utan i stället varit avsedd för
blomsterinköpet. Nu måste han
med all säkerhet vara sjuk, och
jag bestämde mig för att besöka
honom.
Någon rörde lätt vid min arm.
— Har ni möjligen sett till Paul?
Det var hans värd, den försupne
musikläraren, som hejdat mig.
—■ Nej. Är han inte hemma?
— Han gick i förrgår och har
sedan icke synts till.
Vi betraktade varandra bestörta,
och som på en gemensam ingivelse
vände vi båda om och vandrade
bort mot kyrkogården.
Vid hustruns grav låg Paul
Du-ring död. Det vilade ett skimmer
av oändlig frid över hans magra,
avtärda ansikte, för honom hade
döden icke kommit som en fruktad
fiende utan som en kär,
efterlängtad vän. Och hans stelnade
fingrar slöto sig med ett fast grepp
kring en bukett av stora, vackra,
röda rosor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
