Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Uret, av Poul Levin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
41
Min hustru läser själv med honom.
Just nu håller hon på med att lära
honom klockan.
— Ja, det var sannerligen på
tiden, sade Foberg ogillande.
— Jamen, han tycks ha rysligt
svårt för det, och ändå ha vi
skaffat en stor, målad urtavla av papp
med rörliga visare både för
minuter och sekunder . . . När John
berättade om sin pojk, blev han
alltid så ivrig.
— Det var besynnerligt! Är han
sex år och kan inte klockan ännu.
Din hustru lär honom det förstås
på engelska?
— Bor ni vid den här gatan, hr
överlärare?
— Det har jag gjort i alla tider.
Foberg sade det i en sådan ton, som
om han tyckte det var onödigt
svara på en så dum fråga.
— Ja, nu kommer jag ikåg, att
jag var kär ute en gång med en
dansk stil . . .
— Som du fick skriva om,
därför att du hade satt en hel mängd
prickar i den.
— Kommer ni ihåg det också!
Jag hade sett det i en tidning . . .
— Du var väl inte journalist
heller och jag inte din redaktör?
Jokn såg framför sig samma
rum, fulla med böcker och papper,
där gamle Fob bodde tillsammans
med en ännu äldre syster, som
brukade komma in ock bjuda på
pepparkakor, så gamla att han aldrig
i hela sitt liv hade sett maken till
dem.
— Er syster . . . slapp det ur
honom. I samma ögonblick kom kan
att tänka på att hon naturligtvis
var död för länge sedan.
-— Ja, hon bor också här. Har
du kanske lust att smaka hennes
pepparkakor?
—■ Ni kommer då ihåg allting.
— Ja, allting om barn, jag
menar pojkar.
— Håller ni verkligen av dem?
Foberg skakade på huvudet, när
han hörde den dumma frågan.
Trots att John inte hade tid att
stå här mitt under brådskande
affärstid, kunde han inte förmå sig
att säga farväl. För första
gången under dessa månader kände han
sig nämligen riktigt hemma. Hans
hemkomst hade nämligen blivit en
enda stor missräkning.
Naturligtvis därför att han under de femton
år han varit borta hade gått och
glatt sig åt den. Allt var helt
annorlunda än han hade tänkt sig.
De gamla voro döda, staden var en
annan och människorna främmande
för honom, och när han äntligen
fick fatt på en av sina gamla
kamrater, hade båda två suttit och
haft tråkigt. Det kändes liksom
om något här hemma låg och
väntade på honom, något som han inte
kunde komma på. Eller liksom om
något inom honom hade brustit
sönder, en fjäder sprungit av, som
förut hade hållit hans hemlängtan vid
liv. Och med ingen hade han
talat härom. Han ville ju icke
vidgå sin missräkning för kustrun,
som redan i förväg hade uttryckt
sin missbelåtenhet över att han
antagit erbjudandet att få vända åter
hem. Skulle det inte bli ännu
värre för henne, om hon förstod, att
också han började ångra sig? Och
Stuart var ju alldeles för liten för
att man skulle kunna tala med
honom om det.
Men gamle Fob, han var då i al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
