Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULI MÅNAD
2.7
ten. Så småningom skulle den
giva med sig och lämna rum för
hoppet om återseende i en ej alltför
långt avlägsen framtid.
Så tänkte mor, som sakta
smugit sig upp för att se hur det var
med henne. Hon bredde varligt en
filt över den lilla gestalten, som nu
och då skälvde till i sömnen — det
var dyningarna efter den stora
sorgen. Och när mor kommit ner igen
och satt sig till drällen, så kunde
hon inte väva på en lång stund.
Hon lutade huvudet mot bommen
och försjönk i djupa tankar, och
rätt vad det var började tårar
stilla droppa ur hennes ögon.
Hon mindes, hur det var för tio
år sedan, då hon följt skogvaktare
Blom till det lilla trevna
skogvaktarebostället vid den lilla
näckros-omkransade insjöns strand.
Hon var då en glad, yr
tjugutre-åring och han en allvarlig
fyrtio-årsman. •— Omaka, sade
förståndigt folk. Men vad brydde de sig
om det, de voro så gränslöst
lyckliga. Och ännu mera fördjupad blev
deras lycka, när liten Elsa efter tre
års väntan anlände.
Två år senare blev Blom skadad
vid en skenolycka och måste sluta
sin tjänst, som han blev oförmögen
att sköta. Han byggde då i en
skogsglänta det vackra Björkhaga
till vilket godsherren skänkte
såväl mark som virke för bygget.
Men —■ sviterna efter olyckan
gåvo sig inte, och efter ett sjuårigt
synnerligen lyckligt äktenskap
stod hon vid hans bår, med den
lilla nu fyraåriga Elsa på armen.
Visst hade de båda makarna
önskat och hoppats, att en son också
skulle beskäras dem, men då olyc-
kan drabbade dem, voro de
tacksamma, att de bara hade Elsa. Det
skulle bli bekymmersamt nog för
den unga änkan att uppfostra
henne.
Elvira Blom var en skicklig
väverska. Hon kunde väva den
finaste dräll, liksom även flera
sorters konstvävnad. Redan under
mannens livstid vävde hon åt
andra, fast hon då inte behövde göra
det för levebrödets skull. Nu kom
hennes färdighet riktigt väl till
pass, och med sparslanten som
fanns vid mannens död samt tack
vare att hon hade sitt lilla hem
skuldfritt, redde hon sig riktigt
bra. Hon hade inte heller behövt
skiljas vid sin trofasta vän och
hjälpreda, Emma, som skött
hushållet åt Blom före lians äktenskap,
och som lät övertala sig att stanna
kvar och bli den unga fruns högra
hand.
Hon var ovärderlig när sorgen
och prövningarna kommo och
hotade a-tt krossa allt levnadsmod hos
den unga änkan. Och hennes ljusa
tro och hoppfulla ord om
återseende i det land där icke död och
skilsmässa finnes hjälpte fru Blom att
se uppåt och hämta tröst och
styrka hos all hugsvalelses Gud. Lilla
Elsa tillät henne heller icke att
försjunka i dådlös sorg.
När hon nu satt här och lät sitt
äktenskap och åren som änka
passera revy för sin inre blick, kom
hon till den slutsatsen — som hon
kommit till några gånger förut
under det sista året, fast hon inte haft
mod att se sanningen i ögonen som
nu —- att hon älskat sin make så
som en dotter älskar sin far. Hon
Lade sett upp till den tjugu år äld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
