Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
HALLS BERÄTTELSER
re mannen med aktning och
tillgivenhet, men hon visste inte d å vad
kärlek var. Det hade först det
sista året lärt henne.
De som tyckt att Elvira ocli
Anders Bloms äktenskap var omaka
hade sett djupare än hon då
förstod. Trots att hon ännu djupt
kände saknaden efter sin gode,
gud-fruktige man, så var hon glad, att
Gud tagit hem honom, innan hon
mötte Karl Olson. Inte för att hon
någonsin skulle kunna svika sitt
löfte till maken, men det skulle ha
blivit svårt att taga emot hans
kärlek och ömhet, sedan hon fått
klart för sig Vad verklig kärlek
innebar. Hur himmelsvitt skild
den var ifrån den tillgivenhet hon
hyst för sin man och som hon i sju
år tagit för kärlek!
Ingen mer än Gud visste, vad
det nu kostade henne att skjuta
ifrån sig lyckans bräddade bägare,
att neka att taga emot allt det som
hon med hela sitt väsen åtrådde,
kärlek, stöd och hjälp i livets
hårda strid, oberoende och lugn. Och
så detta sista med Elsa! Tänk
vilken far han skulle ha blivit för
henne! Och hon som avgudade
honom och nu sörjde som om
hjärtat ville brista. Och så kunde hon
med ett enda litet ord gjort henne
lycklig, inte bara för tillfället utan
för livet. Och Karl! Hon
snyftade till när hon tänkte på honom.
Hon hade drivit honom i landsflykt.
— Jag kan inte stanna i Sverige,
om du inte blir min, hade han sagt.
Och fast det sved i hjärtat, hade
hon dock intet annat svar att ge
honom än ett bestämt nej. Hon hade
låtit honom gå utan att låta honom
ana att hela hennes varelse ropade
efter honom. Hon lät honom tro,
att han ingenting annat var för
henne än en god vän. Det var bäst
så. Hon anade, att han inte skulle
släppt henne, förr än hon gav med
sig och blev hans, om han vetat,
hur högt hon älskade honom.
Kanske att han skulle försökt bli en
kristen bara för hennes skull. Men
nej, hyckla skulle han aldrig
kunna, därtill var han allt för sann och
bottenärlig.
Karl Olson var en redbar, aktad
ung man, som kunnat vara ett
föredöme för mången som bar det
kristna namnet. Men han hade
icke övergått från död och till liv,
han var icke och bekände sig ej
heller vara en kristen. Och Elvira
Bloms åsikter om äktenskap
mellan troende och icke troende voro
mycket bestämda. Och det fick
hennes hjärta böja sig för.
Tjugu år hade gått. Och under
alla dessa år hade inte ett ord hörts
från Karl Olsson. Andra som rest
ut samtidigt med honom hade varit
hemma och hälsat på, men han
hade inte kommit. Att han levde, och
att det gick honom väl, det hade
sports nu och då, fast hans brev till
hemmet blevo allt sällsyntare,
isynnerhet sedan föräldrarna dött och
syskonen blivit skingrade.
På Björkhaga hade inga andra
förändringar skett än att Elsa vuxit
upp till ungmö. Sin mor upp i
dagen som hon var i ungdomen, sade
de som mindes Elvira Blom från
ungdomstiden. Emma började bli
gammal och mumlade emellanåt
om ålderdomshemmet nu när hon
inte kunde göra rätt för sig som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
