Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTI MÅNAD
11
komma åter for jag från honom
och lämnade snart landet.
Efter min hemkomst skrev jag
ett brev till honom. Men något
svar fick jag aldrig. Det var ju
ef-tersommaren 1914, de förfärliga,
orosfyllda dagarna, då man kände
som om elden varit lös i ens eget
hus. Allt blev så förvirrat, även
posten blev oregelbunden. Ej
underligt, om min vän hade annat att
tänka på än att genom brevväxling
uppehålla en flyktig vänskap. Och
dessutom, kanske–-, jag
ville inte tänka tanken ut. Det
tycktes mig strida mot hela hans
person att han var en bland dessa
människor, som dödade och dogo,
medan de djuriskt slogos för sitt eget
liv och fosterlandets ära. Jag hade
honom länge i tankarna. Ibland
om nätterna kunde jag plötsligt se
hans ansikte i drömmen, hans stora
grå ögon sågo allvarligt på mig,
tyckte jag, men var ban befann sig
eller hur han i övrigt såg ut, minns
jag aldrig, att jag uppfattade. Och
förresten är det ofta så med en
människa, i vars ögon man läser något
särskilt, en varm, rik själ som lyser
fram, man minnes efteråt
ingenting om hennes yttre. Tiden gick,
mycket annat tog min
uppmärksamhet i anspråk, och Roberts minne
bleknade.
Ännu en gång fick jag tillfälle
att resa över Nordsjön. Det var
fem år senare. Världsbranden var
släckt, men det pyrde och
flammade upp än här, än där bland de
rykande ruinerna. Folken liade fått
nog av krigets förbannelse. På
Nordsjön hade kanonerna tystnat,
inga periskop såg man längre sticka
upp över vattnet för att speja efter
mål för torpederna. Alltjämt
gällde det emellertid att vara försiktig,
för de jättestora, farliga minorna,
som ännu lågo och drevo, lösslitna
från sina förankringar.
Handelsförbindelserna började så
småningom återknytas och ordnas,
och så fick jag min chefs uppdrag
att resa över till England. När jag
väl fullgjort mitt åliggande,
kommo mig mitt förra besök och min
vän Robert i tankarna. Ingen
visste någonting om honom, men jag
beslöt med ovisshetens tryck över
mig att söka honom i hans gamla
stad.
Jag kom dit en
söndagseftermiddag, en stilla julidag, alldeles som
den gången, då vi suttit och givit
varandra vårt förtroende. En ung
flicka, som jag frågade, visste
ingenting. Nåja, det var ju så länge
sedan, han kunde ju också ha
flyttat. Men en mörk aning drev mig
bort mot kyrkogården. Kanske han
mött sitt öde, ban som så många,
andra varmblodiga, hänförda unga,,
tänkte jag. Jag gick från grav till
grav. Ett stycke bort satt en
kvinna, klädd i sorg. Om hon var ung
eller gammal såg jag ej, hon satt
halvt bortvänd från mig,
försjunken i bön framför en gravkulle med
ett enkelt kors på. En av de många
som lämnats kvar, tänkte jag,
gripen inför synen och ville tyst gå
förbi, då jag kom att se på korset.
’ Robert" stod där och under
namnet ett bibelord: "Våren så till
sinnes, som Jesus Kristus var!"
—-Robert — så hette han ju, men det
är dock ett så vanligt namn. Jag
stod stilla inför korset. Kvinnan
lyfte huvudet och såg upp på mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
