Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
HALLS BERÄTTELSER
Var hade jag sett de ögonen?
Kunde det vara -—- — Var det hon?
Ma-bel, hans Mabel? Det var det!
Samma ögon, som lett mot mig på
kortet han visade den gången, men nu
stora, allvarliga; rynkor, fina
rispor av en nålsudd omkring dem
gjorde dem så allvarliga, och hela
ansiktet bar spår av lidande, av svår
sorg. Men på samma gång var det
något ljust, eteriskt skönt över de
åldrade dragen. Det var alltså hon,
som han drömde om i sin
lyckodröm, hon som han velat ge sig
själv åt, men som han ändå
stundom var rädd för, rädd att hon ej
nog ömhänt skulle ta på deras
lyckas spröda blomma, rädd att hon
ej skulle förstå hans själs innersta
krav. Hade väl drömmen blivit
verklighet, eller hade de aldrig
hunnit uppleva den, förrän
kallelsen kom till honom.
Jag måste veta något om hans
öde. Jag hälsade, sade mitt namn,
och efter några ögonblick var min
aning bekräftad, det var hans grav.
Jag talade om att jag varit hans
vän och hur jag känt igen henne.
Jag ville dock ej beröra eller
hän-syfta på hans död, alltför väl såg
jag, hur sorgen tryckt sin stämpel
på henne. Men jag behövde det
inte. Självmant började hon tala om
honom.
— Ni har då inte hört, vilket slut
han fick, frågade hon mig.
Jag trodde min aning besannad,
att han som så många andra blivit
krigets offer, och jag svarade
undvikande och bad henne ej tala om
det, om såret i hennes hjärta ännu
ömmade alltför mycket. Men
förunderligt nog log hon mot mig ett
stilla leende och sade:
— Ni tror, att det är svårt för
mig att tala om hans öde, och jag
förstår edra tankar. Men bliv nu
inte förhastad i er dom över mig,
om jag säger, att jag gläder mig åt
att få berätta det för er. Jag talar
om honom så ofta jag kan, och
särskilt vill jag tala med er om
honom, ni som vunnit hans
förtroende, fått blicka in i hans rika
varma själ, och som förstod hans
bevekelsegrunder. Men låt oss sätta
oss vid muren i skuggan! — Jag
vill berätta allt för er utan att
uteglömma något, och det är en lång
historia.
Hon gick före mig, jag vände
mig om och såg än en gång på
gravkullen, och mina ögon föllo på
korset och dess inskrift. Ett ljus gick
upp för mig, jag började ana, att
det förhöll sig på ett annat sätt än
jag trott. Tankfull följde jag
efter henne, och vi satte oss under
tystnad på den vitmålade bänken
under träden vid kyrkogårdsmuren.
Hon sade först ingenting, såg
blott tankfull bort mot korset på
gravkullen. Jag satt och
betraktade henne. Hon sökte tydligen efter
hur hon skulle kunna införa mig i
sin historia. Men så började hon
försiktigt, nästan blygt berätta om
deras första kärleks tid — det som
jag redan hört honom tala om. Och
medan hon talade, såg jag ett ljus,
som var besläktat med det jag sett
hos honom, stråla fram ur hennes
ögon. Och jag tänkte på huru
lyckliga de skulle ha blivit i sin
förening och huru de skulle berikat
varandra, så samstämda som de
tydligen varit. Men hon undandrog
mig ej heller sådana saker, som
gjort honom bedrövad och tvivlan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
