Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTI MÅNAD
13
de — hon hade själv förstått det
och sörjt över det. Hon ville dock
vara honom värdig och följa samma
ledstjärna som han, fastän hon
stundom förgått sig. Men så hade den
förfärliga tiden efter krigsutbrottet
kommit. Det hade blivit aktuelt
för honom, hur han skulle handla,
om han bleve utkallad. En hård
kamp hade han fått kämpa, innan
han blivit viss i sitt sinne om vad
lian skulle göra, och mycket hade
de talat med varandra, men hon
hade lämnat frågan öppen, ansåg sig
ej kunna råda honom. Han hade
saknat hennes stöd, hennes ord i
den frågan hade ban velat höra —
det gällde ju så mycket också för
henne. I det längsta hoppades de,
att ovädersmolnet skulle dra förbi,
och brinnande hade de lagt saken
inför Gud — kunde han tillåta, att
deras lycka så skövlades? Dock,
den dagen kom, 16 månader efter
krigsutbrottet, då allmänna
värnplikten infördes i England, och det
blev också deras svåra dag. Robert
fick order om inryckning för
utbildning till sjukvårdssoldat En
vecka hade han på sig. Aldrig
hade han haft det så svårt — dubbelt
svårt nu —- ty hon förstod icke hans
tvekan. Han visste, hur hans
fäder, kväkarna, i alla tider handlat,
de togo avstånd från all krigstjänst.
Hans samvete hade bjudit honom
detsamma — förut. Men nu?
Sjukvård, barmhärtighetstjänst mot
lidande bröder — det var ju kristen
kärlekstjänst. Men ändå, var det
inte att gå in under systemet, att
sanktionera kriget, och krig, var det
ej ytterst att mörda, att döda
människor, som man inte på minsta sätt
hyste agg till eller ens kände, och,
för övrigt, var inte Mästarens bud:
"Älsken edra ovänner . . ." Men
samhällets bud, lagen? Dock, det
blev honom mindre till en stötesten;
ty han kände att här måste han lyda
Gud mer än människor, kosta vad
det kosta ville! Men värst var det,
att han skulle bli sjukvårdare.
Hade de ändå velat ha honom till
frontsoldat — då hade han haft saken
klar. Och därtill den förfärliga
frestelsen: kanske skulle jag
komma alldeles oskadd undan! Och
Mabel, som så väl förstått honom
annars, nu fattade hon inte hans
skäl. Feghet misstänkte hon
honom inte för — vägran kunde bli
ödesdiger nog — men att sköta de
sårade, var inte det varje kristens
plikt? Här tyckte hon det ordet
passade, som han brukade citera:
"Våren så till sinnes . . ." Kampen
höll på att fullständigt trycka ner
honom på en kort vecka. Men till
sist hade han sin ställning klar.
Såsom kristen kan jag icke gilla
ett system som bjuder människor
att med berått mod döda sina
gelikar." Det blev hans sista ord i
frågan. Risken tog han. Och en
dag kom man och fängslade
honom.
Hon hade suttit och talat med
blicken långt borta, och det såg ut
som om hon glömt min närvaro. I
korta, avhuggna satser hade hon
talat, suttit stilla och upprätt och
då och då slutit läpparna fast
samman, så att draget av smärta skarpt
markerades i linjerna kring
munnen. Just nu gjorde hon en liten
paus, slet blicken bort från det där
långt borta och vände ansiktet mot
mig. Jag önskade jag kunde
återge hennes ord och kunde ge dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
