Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTI MÅNAD
15
bara en namnlös fasa kände jag
inför det stora oformliga, som
kommit mellan oss, ock som tyngde så
förfärligt. Han var som en
främmande för mig. Först när kan
sakta drog mig till sig och viskade:
Stackars min Mabel! var det som
jag känt igen honom, och jag brast
i gråt, lutad mot hans skuldra. Men
när jag samlat mig en smula, kom
det över mig en vild lust att rycka
honom bort, ut med mig, undan
farorna, och jag kände, hur
nödvändig han blivit för mig, hur jag inte
kunde leva utan honom. I min
dåraktighet försökte jag förmå honom
att ändra sig. Jag ville se, vad min
makt över honom betydde. Jag slog
armarna om hans hals och bönföll
och bad honom att ge efter — för
min skull. "Älskar du mig inte
mer, än att du är likgiltig inför mitt
öde? Du kan ju slippa detta, att
sitta fängslad och kanske dödas,
om du bara lyder kallelsen — från
överheten, och den skall man ju
lyda! Du går ut en liten tid som
sjukvårdssoldat, och sedan, när
kriget är slut, kommer du igen — till
mig, din Mabel, och så få vi bygga
vårt hem, som vi drömt om!" Det
var en ohygglig frestelse för
honom — och det var min skull. Och
nu sörjer jag bittert över det
lidande jag i mitt oförstånd drog över
honom. Jag insåg inte då, att
lyckan likväl inte hade kunnat bli vår
— byggd på olydnad mot rösten i
hans inre. Han våndades under
frestelsen, han slöt mig hårt i sina
armar, som om han ville krossa
mig, och kysste mig så som han
aldrig förr gjort. Ett ögonblick trodde
jag att jag segrat, men så kände jag,
hur hans grepp om mig lossnade,
han lösgjorde sig sakta ur min
omfamning och såg allvarligt på mig.
— Är det du, detta? Skulle det
då bli du, som ville fresta mig till
svek, dig som jag dock trots allt
velat lita till i allting! Så blev då
mina farhågor besannade om din
opålitlighet, som jag stundom
ängslat mig för. Du vet mitt ord: "Man
måste lyda Gud mer än människor".
Lycklig kan jag inte bli om hela
världen loge mot mig men den
anklagelsen aldrig tystnade inom
mig. "Du svek, du föll i
frestelsens stund för din egen skull, för
din jordiska lyckas skull!" Jag kan
inte, Mabel, hur stark min kärlek
till dig är, måste jag slita den bort,
om den vill stå i vägen för
samvetets bud.
Ni förstår, hur besviken jag var.
Förblindad av egoism hade jag trott
mig kunna göra allt gott och hade
så när lyckats besegra honom —
men till slut ändå misslyckats. Jag
hade lidit nederlag, förödmjukad
var jag. Men jag var stolt, och det
ville jag visa honom. I hastigt mod
beslöt jag mig för steget. Jag
lämnade efter mig ett brev, där jag
underrättade honom om att jag rest
till Frankrike som frivillig
sjuksköterska — nödvändig utbildning
hade jag. Jag vill inte säga, att jag
gjorde det för att hämnas — men
jag tyckte, att jag skulle låta
honom se, att också jag kunde följa
en övertygelse, även om det tog sig
ett sådant planlöst uttryck.
Men medan jag skötte mitt
arbete bland de sårade, fick jag en dag
höra ryktet om att 37 unga
engelsmän mot sin vägran kommenderats
till tjänst, man hoppades få dem
mjuka under kommando vid fron-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
