Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
HALLS BERÄTTELSER
tillträda den plats fadern utan
förbarmande skaffat åt honom.
Det var i korthet historien om hur
Johan Balter blev aktuarie. Så
småningom kom han in i det torra
äm-betsmannalivet och fastnade, och
sedan kunde han för sin
bekvämlighets skull med bästa vilja i världen
inte slita sig därifrån. Diktade
gjorde han för sig själv i ensamma
stunder. Men han visade aldrig för
en människa, vad han skrev. Inte
ens för sin fästmö. För henne var
han den korrekte, litet vemodige,
men dock allvarlige och nitiske
ämbetsman hon en gång önskat sig till
man.
Och en vacker dag inträdde Johan
Balter i det äkta ståndet. I
lysningspresent fick det unga paret av
hennes föräldrar bl. a. en gammal
pendyl, en släktklenod och mycket
dyrbar sådan. Och det var just
denna, som kom att spela en roll i
Balters liv. Hustrun dog ifrån honom
efter tio års äktenskap. På
dödsbädden bad hon sin make vara rädd
om den gamla pendylen och alltid
behålla den i sitt hem till minne av
henne. Och han lovade det.
Det där var nu femton år sedan.
Den första tiden sörjde han djupt
sin hustru. Och då brukade han
ofta gå bort och smeka den gamla
pendylen på byrån. Men åren gingo
och minnet av hustrun bleknade
något. Det blev alltmera sällan han
kom att tänka på hustrun, när han
såg pendylen. I stället började
denna enervera honom med sitt
hårda tick-tack! — sekunder, dagar,
år. Dag ut och dag in hörde han
dess knäppningar i sina öron.
Varför, var han inte riktigt klok på
själv!
Nu satt han vid skrivbordet och
skulle arbeta, men det var honom
omöjligt att samla tankarna.
Tick-tack! — ljöd det bara. — Sekunder,
dagar, år. Du blir gammal, Johan,
du dör snart! — Han stod inte ut
längre. Han rusade upp från
bordet, tog på sig hatt och röck och
gick ut.
Strömmen av människor drog
förbi honom, knuffade honom och
rände rakt på honom. Han försökte
först vika undan, men till slut
smittades han själv av knuffarna, han
gav igen dubbelt. Men av ilska.
Han tyckte alla människor sågo
dumma ut, de retade honom på
något vis. Gata upp och gata ner gick
han, utan att få lugn. Hans
nervositet blev i stället allt större. Han
försökte låta bli att se på dem han
mötte, men då hade han genast en
puff. Till slut gick han in på ett
musikkafé och satte sig. Där blev
han arg över att få vänta på
beställningen. Ett par damer sågo på
honom, och dem mätte han uppifrån
och ner och tillbaka igen, så att de
knyckte på nacken och riktade sin
uppmärksamhet åt ett annat håll.
När han kom hem igen hade ett
beslut mognat hos honom. Han
skulle sälja pendylen på auktion.
Han hade granskat saken från alla
sidor och kommit till det resultatet
att pendylen förstörde hans
sinnesfrid helt och hållet. Hustrun kunde
han minnas ändå. Förresten var det
på tiden, att han gifte om sig. Han
kände, eller trodde, att han höll på
att bli tokig av ensamheten. Han
var inte lagd för något ungkarlsliv.
Det var för tomt och innehållslöst.
Kvinnan hade han redan utsett.
Det gällde bara att fria, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
