Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
, HALLS BERÄTTELSER
som sömmerska, och hon hade den
turen att alltid lyckas.
Joel, så hette gossen, var ett
vetgirigt barn, och när han kom i
skolan, förundrade sig hans lärare över
hans stora begåvning. Det var då,
som Majas stora dröm föddes.
Sonen skulle bli präst.
Med oerhörda ansträngningar
lyckades hon också genomdriva
detta sitt önskemål. Hon arbetade och
slet långt över sin förmåga, men
så hade hon till slut den stora
glädjen att se Joel axla den prästerliga
kappan. Denna hennes fröjd blev
emellertid inte långvarig; ty kort
efter sonens prästvigning
insjuknade modern hastigt och dog.
Det var ett kapitel, som Maja
Blad aldrig vidrörde, när hon
levde. Och det var att tala om Joels
far.
Otaliga gånger, både som barn
och vuxen, hade Joel frågat modern
om fadern var död, vad han hette
o. s. v. Maja svarade i det längsta
undvikande, men kort innan sonen
skulle prästvigas, berättade hon
sitt livs sorgliga historia.
— Du skall inte hysa agg till din
far, sade hon, om du en gång i
världen skulle råka honom. Han
gjorde mig i alla fall lycklig den
korta tid vi voro tillsammans. Och,
gossen min — en är domaren
som dömer över
människornas gärningar.
Kort innan hon lade sina ögon
samman i döden, bad modern också
Joel att inte vara bitter i sitt sinne
mot fadern. Han hade skänkt
henne sonen, och det var lycka nog för
allt vad hon lidit.
Vem lovar inte att uppfylla en
döendes sista bön? Men Joel
Andesson fick utstå en hård kamp med
sitt upproriska hjärta, som ville
lasta hans okända fader. På
samma gång som han önskade se
honom i det försonande ljus, som
modern gjort.
Så gick tiden, och intrycken
härav plånades så småningom ut inför
arbetet med dess många krav och
plikter.
Om det nu var det, att Joel
Anderssons tankar leddes in i en
annan riktning, när han gick förbi
stugan, där den lilla gumman
bodde, eller om det var tanken på den
döende, som väntade honom,
alltnog minnet av modern och den
samvetslöse fadern stod med ens upp
ur glömskans kamrar.
— Gud hjälp mig! suckade
pastor Andersson, Gud, hjälp mig att
bedja den fjärde bönen i Fader Vår!
Solen hade gått ned. Tunga
ovädersmoln hopade sig vid
horisonten. Luften var kvav och het,
bådande oväder. De första blixtarna
korsade rymden, när pastor
Andersson steg över tröskeln till
storpatrons bostad. Han mottogs av
en nigande tjänstekvinna.
Det var väl, att vördig pastorn
kom. Det lider mot slutet med
honom därinne.
— Står det så illa till. Det
befarade jag inte. Nog hade jag hört,
att patron Nicklas insjuknat
allvarligt, men jag är nu en gång
för alla van vid att folk kallar på
mig mången gång i onödan. Ja,
förstå mig rätt. Så snart någon är
sjuk och illa däran, då först ger han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
