Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTI MÅNAD
49
sig tid att tala om de viktigaste
tingen, ock så snart personen
ifråga är på benen igen, fortsätter ban
sitt vanliga liv, som om varken
Gud eller ett evigt liv funnes till.
Dödens närhet är icke längre en
varnande röst, som förfärar honom.
Så snart Joel Andersson kom in
i den sjukes rum, märkte han, att
tjänstekvinnan talat sant.
Storpatron hade inte långt kvar. Döden
hade redan märkt honom. Den
kraftige mannen, van att styra och
ställa som få, låg där nu kraftlös,
hjälplös som ett litet barn.
Händerna famlade nervöst på täcket, ock
blicken irrade omkring, feberhet
och ångestfull. Den stannade till
slut vid den inträdande.
— Är det ni, herr pastor? Jag
har väntat på er. Kom litet
närmare! Jag har något att säga er. Den
sjuke vinkade otåligt med Randen.
Pastor Andersson efterkom hans
önskan och slog sig ned bredvid
sängen. Den sjuke fortsatte.
—- Ja, här ligger jag nu,
bruten, oduglig för livet och oduglig
för döden. Storpatron har inte
hunnit göra upp sitt bokslut, ser ni.
Kan ni hjälpa mig, herr pastor?
— Jag vill ärligt försöka.
Och så gick det som det gick.
"Norrlänningen" reste sin väg,
och Maja stod där ensam med
skammen.
— Det var i min ungdom. Jag
var duktig i arbetet. En gång fick
jag ett anbud om att bli förman
långt nere i Småland för ett gäng,
som skulle sköta om skogen där.
Jag trivdes gott, fick bra betalt.
Och så träffade jag h e
n-n e. Hon var ung och
vacker, ljuv som våren. Och
hon blev min. Jag var van att
ha tur hos kvinnorna, och det föll
mig aldrig in att jag själv hade
ansvar. Jag liknade dem vid små
vackra dockor, som man kastar bort,
när man tröttnar på dem. Att hon
var av annat virke, tänkte jag
aldrig en sekund. Tiden för uppbrott
kom, och jag måste skiljas från min
vän. Jag lovade skriva, jag lovade
komma igen, men jag infriade
aldrig varken ord eller löften.
Några månader efter det jag rest
hem, fick jag brev från henne. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
