Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. September 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
, HALLS BERÄTTELSER
kastar dig1 in på en stig med
furornas blanknötta rötter,
glänsande barr som dofta av harts
och som slinta för foten;
Mäktig är skogen och mörk när
som heligt allvar den ruvar,
liknar en tänkares rum som med
tunga och gröna gardiner
stämmer ditt sinne till flit, till
tankemöda och andakt.
Men se, nu ljusnar det upp, en
skogsfälla öppnas för ögat;
stubbarna stå där på rot, vid
rötterna växer det smultron,
och ini mossarnas bädd syns
skyddad den späda linnéan,
persikoröda små klockor som dofta
av mjölk och av mandel,
fin som en kammarduksnål i
grönskande sammet är stucken;
stängeln står rak som ett strå, så
nätt, så sirlig och pyntad.
Vallvägen vindar sig in i
granskogens dunkel ånyo,
svartare stammarna stå, en
skogstjärn syns i en sänka,
näckrosor vita som vadd sig resa
ur dyiga vattnet;
bröllopet hålla de här i ljuset, i
solen, i luften,
sedan de dyka ner för att gömma
i ävjan sin smärta.
Kort som en fröjd är ju älskogens
tid uti hela naturen,
börjar i himmelens sky och slutar
på botten av sumpen."
Så kommer vidare klöverängen,
som doftar "likt hallon och
honung" och så den ensamma gråa
ängsladan, "blommornas hus, det
torkade höets". Här är knappast
något utelämnat i den
landskapsbild, som väl före någon annan får
kallas typiskt svensk. När man
läser denna dikt — stå ej minnen
från egna skogsvandringar upp i
ny morgonfriskhet — samma
dofter, samma syner?
Vår vanliga naturliga skog är
barrskogen, där gran och tall
blandas och föra sin sega kamp om
utrymmet — en kamp där den
ljus-älskande tallen tydligen har små
utsikter att vinna. Åtminstone ur
estetisk synpunkt tycker jag, att
man måste beklaga att tallen skall
vika. Ty granen har väl en
säregen patetisk skönhet, men den
slutna granskogen har ändå något
dystert, beklämmande över sig,
något stelt, oändligt sorgbundet och
högtidligt. Den spelar koraler,
aldrig visor. Hur livlig, lustig och
lätt förefaller då ej tallen med sin
blanka stam i akvarellfärg och sin
yviga krona! Tallskogen släpper
igenom mera ljus och har därför en
betydligt rikare undervegetation.
Skogen blir ju lätt enformig och
ogästvänlig, om ej också blommor
glindra och ranka sig under träden.
Några av våra täckaste och
älskligaste växter äro ju också
skogsjungfrur. Det är linnéan,
pyrola-arterna och skogsstjärnan, det är
ekorrbäret, skogsnävan och en del
orkidéer bland andra. Där de
blomma upp under skogens
mäktiga träd ge de ett intryck av det
på en gång storvulna och innerliga
som är egendomligt för vår
svenska lyrik och även — efter vad det
säges — för det svenska
folklynnet.
Linnéan, som är ett av våra mest
folkkära blomster, hör, som bekant,
till våra barrskogars karaktärs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
