Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
, HALLS BERÄTTELSER
den mörkaste förtvivlan. Ibland
tvivlade kon också på att kon
hand-lade rätt, då kon åter trängde in i
Bertils liv, men då tröstade kon sig
alltid med att kon aldrig skulle
låta konom märka vem kon var, om
kon inte förstod, att kan fortfarande
älskade den stolta, dumma Birgitta
Lewenstolpe. Men gjorde han inte
det, skulle kon försvinna ur käns
liv, liksom hon åter kommit in
under namn av Anna Karlson.
Det var med darrande knän och
skygga blickar, som Anna Karlson
gick uppför trappan till sin nya
plats. Först när kon stod utanför
porten, märkte hon, att det var det
hus, där hon själv bott en gång, och
ett ögonblick hade hon känt en
betvingande önskan att få fly bort
från alltsamman, men i nästa stund
grep hon fastare tag om handtaget
på den nötta väskan ock gick raskt
uppför trapporna. Ock några
minuter senare blev hon av den
vänliga hushållerskan installerad i det
rum som hon skulle dela med
flickan i köket.
— Anna kanske tycker, att det
är underligt, att en ensam karl har
så mycket tjänstefolk, sade
hushål-lerskan vänligt ock uppmuntrande,
då Birgitta endast satt tyst ock såg
förskrämd ut. Men se, jag ska
säga kenne, att det blir mycket
billigare än att ha lejt folk för en kväll,
och så känd ock duktig som vår
ingenjör är, så måste kan ofta ka
middagar och luncher för allt möjligt
fint folk. Det förstår en så väl. Ock
därför är vi tre stycken.
Birgitta kunde inte låta bli att le
åt hushållerskans stoltket över "vår
ingenjör", ock då kon ännu en stund
fått höra på den rara människans
småprat, kände kon sig mer hemma
och inte så rädd längre.
Men när tiden närmade sig
middagen, då satt hjärtat uppe i
halsgropen på Birgitta, ty hon var rädd,
att Bertil skulle känna igen kenne,
trots de hornbågade glasögonen och
den omändrade kamningen och den
lilla vita snibben på huvudet. Men
det var inte bara det hon var rädd
för. Hon var lika rädd för att själv
förlora självbehärskningen, då kon
efter så många år åter skulle få se
den man, som kon nu lärt sig älska
på ett helt annat sätt än hon gjorde
då.
Middagen var emellertid snart
lyckligt överstånden, ock ingenjör
Wandell märkte inte ens, att det var
en ny huså, som passade upp vid
hang bord, ty han var fullt
upptagen av sina tre gäster, vilka ivrigt
diskuterade med konom saker, som
inte Birgitta förstått även om kon
fått köra på, ty det var nästan idel
facktermer de använde.
Först nästa dag vid frukosten
upptäckte ingenjör Wandell den
nya kusan ock nickade flyktigt åt
henne över morgontidningen. Och
så gick dag efter dag, ock Birgitta
var inte längre rädd för att Bertil
skulle känna igen kenne, ty han
såg henne helt enkelt inte. Men
däremot började hon undra över om
hon någonsin skulle, få veta, om kan
älskade henne ännu eller om han
glömt henne. Men hon hade under
de fem gångna åren fått lära sig
tålamod, och därför blev hon inte
otålig utan väntade stilla.
Och så en dag hände det.
Det var en söndagseftermiddag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
