Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD 33
Folk, som möter honom, se
förundrade, förskräckta efter honom,
han verkar nästan som en
gengångare.
Så stannar Sigurdur plötsligt —
han känner igen den friska, starka
luften.
Han ser ut över fjorden och runt
omkring sig på stranden. Hur ofta
har han inte stått just här och sett
på det hela, stranden med dess
sommarliv, bryggan med de arbetande
människorna, fjorden med de
många båtarna, och allt, allt detta som
kommit till och vuxit upp tack
vare en mans vilja och arbete. Nu är
det höst, och stranden ligger
alldeles stilla och lugn — men Sigurdur
ser det alltsammans som det var på
den tiden det var hans. — Han
hälsar vänligt, då någon går förbi, men
de se bara förvånade ut, glömma atr.
hälsa och skynda förbi.
— Nej, tänker Sigurdur, så gick
det inte till förr, då var folk
hövliga.
Så upptäcker han också, att
stranden är öde, och att inga fartyg
ligga ute på fjorden — han känner
plötsligt, att det lider mot den
långa och mörka isländska vintern.
En fuktig kyla smyger sig på
honom, och han går vidare med
nedböjt huvud.
En gammal man.
Inne i Thorsteins förstuga gripes
han ånyo av denna feberheta oro,
denna längtan efter att med sina
sinnen få se, höra, känna —• känna
hans och släktens förkroppsligade
framtidshopp.
Ilans hand darrar, när han sätter
käppen ifrån sig och hänger upp
rocken. Så står han en stund fram-
för den stängda dörren — därinne
är ju sonen . . .
— En gammal tok är jag,
mumlar han, bottenärlig har han alltid
varit!
Så vrider han om låset, så trögt
det går, och stiger in utan att först
knacka på, såsom han alltid
brukade göra förr.
— God dag Steine, hur står det
till? ljöd hans hälsning en smula
ansträngt glättig.
Thorstein tittade upp förvånad
och förvirrad.
Deras ögon möttes; Sigurdur blir
på en gång så hjälplös, nästan
generad. Det är något med Thorstein
— något, jovisst, precis så såg han
ut, när han hade snattat inne i
butiken och förhördes av honom. Hur
hade han inte brukat bli rasande
på honom, ja, det hade nästan
kokat inom honom!
Sigurdur försöker lugna sig och
säger i en smula forcerad ton:
— Du kan gärna få låna de där
pengarna, om du behöver dem nu —
du skall ju i alla fall ha dem en
gång —• —- — Han pratar på för att
slippa ifrån den där ohyggliga,
dräpande tystnaden i rummet. Han
försöker låta bli rikta sina blickar
på Thorstein; han vet, att han
sitter där hjälplös och feg — och då
Thorstein efter en stund inte svarar,
frågar han:
— Nå, vad säger du, han nickar
småleende, du är väl inte
oförson-lig?
Som ett slag i ansiktet når
honom sonens skratt — ängsligt ser
han på honom.
Thorstein reser sig hastigt upp
och skrattar ånyo kort och hånfullt..
Sigurdur har också rest sig upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
