Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. Oktober 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
HALLS BERÄTTELSER
dem ett naturligt och gott
förhållande.
Henry var mycket borta från
hemmet, sedan han tillträtt sitt nya
arbetsfält. Det var så mycket han
hade att sätta sig in i, och dagarna
tycktes ej vilja räcka till. Därför
var det också verkliga
högtidsstunder, när han under några flyende
timmar kunde få ägna sig åt de
sina. Ingenting roade Maj så
mycket som att höra honom berätta om
sina upplevelser i Frankrike och
Tyskland. Då såg han hennes ögon
tindra av förtjusning.
Söndagarna i Barringtonska
hemmet voro högtidsdagar i mer än en
bemärkelse. Barringtons voro
anhängare av den presbyterianska
kyrkan och hade den goda seden att
tillsammans, åtminstone på
söndagsförmiddagen, gå till det lilla vackra
templet, som höjde sin spira ej långt
från Oakhill, och där deltaga i
gudstjänsten. Föräldrarna voro
innerligt tacksamma, att deras son
utvecklat sig i den riktning han gjort,
och först och främst att han höll
fast vid sin gamla barnatro. Han
gjorde det på ett enkelt och
tros-friskt sätt. Det han inte förstod
lämnade han. "Hur skulle jag, lilla
människobarn, kunna begära att
förstå den store, helige Guden? En
Gud, som jag helt förstode och vars
handlingssätt jag ansåge mig ha
rätt att kritisera, skulle i mina ögon
vara en ’struntgud’, och en sådan
Gud skulle jag inte vilja ha",
brukade han säga. Föräldrarna kände
sig också tacksamma över sonens
utveckling inom det rent materiella
området. Hans energi, hans
arbetsglädje och hans duglighet stodo
i rak motsats till vad han visade i
ynglingaåren. Visst såg det ut som
om det lilla barnet, som på ett så
underligt sätt kommit till dem,
verkligen för honom blivit en
sporre, en drivkraft i livet. Och löftet
han gav föräldrarna denna
minnesrika jul, då han fick barnet till
julgåva, hade han också hållit. De
kände sig också tacksamma mot
Maj, som alltid var så kärleksfull
och uppmärksam, och ansågo, att
hon visst inte var endast den
mottagande utan på samma gång den
givande. Och som Henry numera
var så upptagen av det arbete, som
följde med den nya kallelsen, skulle
det för dem varit outsägligt tomt
utan henne.
En viss fredag under vinterns
lopp reste Maj ut till Greenwich för
att där tillbringa s-in week-end hos
miss Robinson, mrs Barringtons
syster. Hon tyckte alltid det var
roligt hälsa på hos moster Lillie,
som hon fann högeligen intressant,
och som alltid varit så vänlig emot
henne. På lördagsförmiddagen
hade Maj två timmars lektion i
franska. Moster Lillie var som "klippt
och skuren" till lärarinna, tyckte
Maj, och hade en underbar
förmåga att intressera sin elev, vars
framsteg hon ansåg vara nästan
fenomenala.
— Nå, vad ska vi se’n ta oss till?
frågade miss Robinson, det var så
längese’n du gjorde mig något
ordentligt besök, att jag gärna vill du
ska ha trevligt.
— Ta oss till? Det behöver väl
inte vara något särskilt. Vad kan
vara trevligare än att sitta så här
tillsammans och språka vid
tebrickan. Och så delikata kakor som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
