Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Sorgens gåva, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
HALLS BERÄTTELSER
Vit och avtärd låg han i sin bädd,
men feberglöden kom hans ögon att
glänsa mer än vanligt. Ett ljust,
vackert leende lyste upp hans drag,
då prästen trädde över tröskeln.
— Martin, gosse, jag ser, att du
är beredd.
— Jag bara väntar. Jag är inte
rädd för döden. Bara så trött–
och så glad.
— Aldrig har jag sett dig så
glad, lille Martin.
— Jag har inte — varit det
heller. Far säger –-att jag
grubblade — för mycket–förr. Jag
sade ingenting, men hela — min
instängda längtan klagade över det
som var.
— Talar du inte för mycket?
— Ånej, jag har tegat så mycket
–och nu — måste jag tala —
en gång, jag också. Om bara
kyrkoherden –vill sitta här. Det
är nog inte alla som vill.–
— Förr fann jag mig inte–-
tillrätta med livet, sådant som det
var. Jag orkade–inte med det.
Och därför diktade jag om–
livet.–
Först när jag blev sjuk — —
tänkte jag — — att det nog var en
stor synd mot livet–och mot
Gud, att jag inte höll till godo —
med verkligheten utan strävade —
— efter det som var dröm och dikt,
Tror kyrkoherden, att det var synd?
— Nej, Martin, inte så som du
levde ditt liv. Så stilla och
tadelfritt.
— Jag tänkte det kunde vara
feghet -—- det där. Brist på mod–
att slåss med det tunga och det
vanskliga. Men jag orkade inte
annat.
-—- Det var inte feghet, Martin.
Det var Guds gåva till dig, den
gåva som hjälpte dig att bära ditt
kors.
— Jag har fått en annan gåva
också, jag. Sorgens gåva,
kyrkoherden.
— Sorgens gåva?
— Förr värkte bitterheten ihop
— inom mig–i tysthet. Jag
sade ju ingenting. Då bar jag
sorgen som en tung börda. Nu — när
jag står vid slutet–ser jag,
att det var fel. Det var inte
sorgens börda jag fick, utan —
sorgens gåva. Mina ögon — ha blivit
förvandlade så att jag nu —
äntligen — — ser det verkliga. Och
det–verkliga–det är att
sorgen -—- — inte är ett ont–
den är–gåvan–som Gud
skickar–ibland.
— O, Martin, lycklige gosse!
— Kyrkoherden, hälsa alla som
fråga efter mig — eller–om
de kanske kommer — till min grav
— —- säg dem, att — -— sorgen är
en gåva. —
— Jag skall göra det, lille
Martin!
Trött och lycklig slöt den sjuke
ögonen. Efter en liten stund
öppnade han dem igen, och
kyrkoherden tyckte, att de voro som två
stjärnor.
—- Vill kyrkoherden–ge —
Malin teckningarna därborta. Det
är–hon själv.–-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
