Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Hindjakten, en gammal folksägen i ny version, av Gunnar Hede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
HALLS BERÄTTELSER
Han hade köpt hunden som valp
av en skogvaktare på
Grensholms-godset, som hette Jon Andersson,
och djuret hade fått ärva sin förste
husbondes namn.
Egentligen var det för tidigt att
gå till skogs ännu, och Björk
gjorde sig ingen brådska, när han väl
kom ner till sjöstranden. Han
hade gett sig av så här dags för att
slippa gummans kält och gnäll, och
nu gick han och stökade med sin
båt och sina långrevar bara för att
få tiden att gå. Här nere var i alla
fall lugnare än inne i stugan, där
"Björka" regerade med järnspira.
Det var inte lönt, att Björk
försökte några revolutioner, de kvävdes
med eldtången, om intet annat
medel hjälpte. Men så var det också
si och så med hans äktenskapliga
kärlek, och det bör inte förvåna
någon.
När skymningen började övergå
till nattmörker, kopplade
Räv-Björk hunden, gjorde sin dubbel
-pipiga mynningsladdare klar och
gav sig iväg till skogs.
Det var så mörkt, att man knappt
kunde skönja stigen, men det
bekymrade inte denne vane
skogs-gångare. Han gled framåt tyst och
lätt, och han vägledde sig mer med
hörseln och känseln än med synen.
Ibland stannade han och lyssnade,
och då gled ett belåtet leende över
hans läppar, medan han drog in den
svala, litet fuktiga och
skogsdoftande luften i djupa andedrag. Det
var en kväll, som kunde göra en
gammal skogsman glad!
Efter en stunds vandring var
Räv-Björk framme vid ett stort
grävlinggryt. Mitt i djupa skogen
lågo några jättestora stenar, och
under dem hade grävlingarna sina
lyor. Björk gick fram till den
största stenen, och där löste han
hunden.
— Siså, Jon Andersson, ta nu
reda på storfar själver, så husbonn
får e rejäl skjutväske! sade han till
hunden, när han släppte honom, och
så klappade han honom på huvudet.
Räv-Björk brukade nämligen
göra jaktväskor av grävlingskinnen,
och de väskorna hade blivit
berömda i hela nejden, så prydliga och
starka voro de.
Det var inte första gången "Jon
Andersson" var med på
grävlingjakt, och han visste väl, vad han
hade att göra. Han sprang runt
omkring stenen ett varv för att få
tag i de utgångna grävlingarnas
spår, och när han funnit, vad han
sökte, bar det iväg inåt skogen för
full fart, under det han gnällde av
iver och jaktlust.
Räv-Björk följde efter hunden så
gott han kunde med ledning av
skallet, som han då och då hörde.
Men plötsligt tystnade det alldeles,
och då satte gubben sig på en
stubbe och väntade.
Runt omkring honom stodo
storfurorna tätt, och himlen syntes
bara som en svage ljusning genom de
täta kronornas grenverki Då och
då for nattvinden förbi, och då ljöd
det som dova suckar ur de mörkaste
skogsgömslena.
Räv-Björk blev en smula kuslig
till mods, och han reste sig just för
att fortsätta sin vandring, då han
hörde ett ilsket ståndskall ett
stycke därifrån. Det satte liv i gubben.
Han for iväg som ett litet svart
nystan mellan de mäktiga
tallstammarna, och snart var han framme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
